Jag vet inte hur många gånger under idrottslektionerna jag har hört ordet kämpa. “Bara ett varv kvar nu, kämpa på Ida!” “Bra kämpat, snyggt!” Eller hur många gånger min kära vän Eira har sagt “Vet du vad jag gillar med dig Ida? Du kämpar.” Ordet kastas runt så ofta, och under så pressade situationer, att det nästan har förlorat sin ursprungliga mening. Att springa tills benen domnar och tankarna börjar slingra ihop sig i huvudet. När man har gett precis allt men ändå fortsätter.
Viljan kan bli ditt starkaste vapen, oavsett förutsättningar eller miljö. Det är väldigt ovanligt att helt plötsligt bli det man drömt om. Ja, när det verkligen händer kan det gå ganska snabbt, men då finns det flera tusentals timmars arbete bakom detta som ingen får se. På fotbollsträningar har jag fått höra att du behöver göra en fint perfekt över tusen gånger för att bemästra den. Då är det bara motivationen som styr dig. Övar du vartenda dag hela sommaren, så kommer den att sitta tillslut.
I ett lag är viljan att kämpa extra viktigt, i alla fall enligt min uppfattning. Jag kan leva med att svika mig själv, men att svika mitt lag är det sista jag gör. Det är något fruktansvärt med att få besvikelse och frustration från andra riktad mot sig själv. De behöver ens inte säga något, blickar kanske inte kan döda, men vissa känslor går helt enkelt inte att dölja. Det handlar inte om vad man tycker om den personen så mycket som att ens eget mål, hopp, försvinner samtidigt. Att behöva möta allt det samtidigt som man också straffar sig själv, det är något som ingen vill utsätta sig för. Jag tror att det kan vara något som ligger grunden för kämparglöden och uppoffringen i många lagsporter.
Dessa tankar kan också bli så extrema, och så viktiga att det slår helt fel. Både pressen från andra att prestera, som då kallas mobbing, och pressen från sig själv. När den kommer från sig själv, från sitt eget psyke, då ligger man illa till. Det är bara du själv som kan ta det beslutet om att du klarar det här, det kommer att gå bra. Det ser så enkelt ut när man läser det på ett papper, men låt dig inte luras.
Att kämpa mot prestationsånget är som att slåss mot en osynlig fiende, som kan dyka upp var som helst, när som helst. Han vet precis allt om dig, dina värsta stunder, som han obarmhärtigt använder för att jaga bort allt självförtroende som du lyckats skrapa ihop sedan hans förra attack. Dina stoltaste ögonblick, som han lika snabbt tar ifrån dig och lämnar dig kall, gråtfärdig och tom inombords. Paniken är bara en fråga om sekunder och du vill ingenting hellre än att bli uppäten av marken.
Prestationsångest kan du, som sagt, drabbas av om personer runt om dig sätter mycket press på dig, eller om du själv har för höga förväntningar på dig själv. Oavsett anledning är detta väldigt allvarligt. När det väl satt igång är det svårt att stoppa och har en tendens att sprida sig. Det kryper upp under prov, när du ska prata framför folk och när du skriver ett enkelt brev. Du skriver om och suddar bort, redigerar och redigerar ännu mer, men trots allt är det fortfarande inte bra.
Jag skulle kunna tänka mig att det är precis vad som går genom huvudet på en människa med prestationsångest. Det beror på att jag har känt såhär och fortfarande gör det ibland. Med detta vill jag absolut inte förolämpa folk för vilka detta är ett mycket större problem än det är för mig.
Jag är ganska bra på idrotten och har bra betyg utan att behöva plugga alltför mycket. Så då kan man ju fråga sig vad jag har att noja över? Om du klarat allt så bra som kommer du ju såklart klara allt det andra lika enkelt. Men då måste jag säga att anledningen till detta är precis det ni påpekade, vadå klara allt det andra lika enkelt? Att hela tiden ha människors förväntningar hängande över sig. Man kan ju tänka att om jag skulle misslyckas skulle det inte spela någon roll för dig, men här kommer grejen. Jag bryr mig. Om jag har klart allt det andra ska jag kunna klara det andra också. Annars känns det inte som att det andra räknas längre. Men håller man bara för pressen så brukar det ändå lösa sig.
Nu har jag bara en sak kvar att säga till alla osäkra där ute: Vem har sagt till er att ni inte kan? Ni undrar vad jag har att noja över, och jag frågar detsamma. Jag blir inte besviken om ni misslyckas, jag blir besviken om ni inte försöker. Det kan vara det svåraste som finns, att börja kämpa. Det hjälper kanske inte på en gång, kanske inte heller efter tag, men en dag vänder vinden. Då står du på toppen och helt plötsligt ser alla dina gamla bekymmer väldigt små ut där de ligger nere på botten. Då inser du att det är du som har gjort det här, för det finns ingen annan än dig som hade kunnat stoppa dig själv från ditt mentala mobbande. Du har förhoppningsvis fått hjälp och stöd av många, men det var du som bestämde dig, och tog kontrollen.
Min pappa har ett ordspråk som han brukar citera för mig när vi pratar om sporter “Good things happen to those who work hard.” Det går inte att lova mycket här på jorden, men jag vågar lova dig det här: Så länge som du aldrig ger upp, aldrig slutar kämpa så kommer förr eller senare bra saker att hända dig. Gör ditt absolut bästa. För vilken galning skulle begära mer av dig än det?
Arkiv skrivbloggen 
