Flykten

Jag kom ihåg den gången då Karl och hans mamma skulle till mitt apotek för att köpa medicin den där soliga november dagen som var så härlig och underbar. Min systerdotter Alice Andersson var där och skulle göra det hon alltid drömt om. Ärva mitt apotek. Jag däremot skulle ut på äventyr för att aldrig komma tillbaka.

Dagen var underbar för mig men den skulle inte bli underbar för Karl och hans mamma. Jag förberedde mig för avfärd i hallen och hörde hur Karl och hans mamma skällde ut Alice och sa att en ung kvinna inte kan sköta ett apotek. Det var tråkigt och höra men jag ville ge mig av. Jag hörde hur Alice sa att jag hade gett mig av på äventyr för att aldrig komma tillbaka.
Jag såg hur Karl och hans mamma gick mot begravningsbyrån för de trodde väl att jag skulle gå och begrava mig levande och det var nog med äventyr för dem. Men jag skulle bort från den här hålan och det var mitt äventyr. Jag tänkte då taktiskt och handlade sånt som jag skulle behöva ha på mitt äventyr. Samtidigt ringde Karl och hans mamma 50 50 50 till operan utifall om jag hade gömt mig där så skulle jag inte kunna smita. Men inte var jag där inte. Karl och hans mamma letade vid blomsteraffären, banken och Snickare Görans möbelaffär, nog måste man va bra desperat för att leta vid blomsteraffären för den är ju nerbrunnen sedan länge. Nog hade jag varit över hos Göran och köpt två kistor som jag skulle kunna behöva på mitt äventyr.
När väl jag var på väg mot hamnen där mitt skulle äventyr börja hade jag allt jag behövde mat, vatten, kläder och sånt som är nödvändigt när man ute på äventyr för att aldrig komma tillbaka. Jag hade koordinaterna för den plats jag skulle resa till för att aldrig komma tillbaka. Koordinaterna var: 15 11 33. Struntprat, jag begrep inte geografi på den tiden och gör inte det nu heller. Jag visste i alla fall att jag skulle behöva segla söderut, sen nordväst för att ändra kursen rakt norrut och till sist segla österut – enkelt.
Mitt liv i den här hålan var snart slut. Jag hade köpt en vacker Avanti som jag skulle ut och äventyra med. Jag hade två kistor, en stor och en liten. I min stora kista hade jag proviant och i den lilla kistan som var mer som ett skrin hade jag mina käraste ägodelar.
Jag riggade min Avanti, jag kände att jag hade nordanvinden med mig. Jag kände att något var fel, men jag oroade mig inte. Jag åkte äntligen ut på äventyr för att aldrig komma tillbaka.
Jag hade åkt i två och en halvtimme längs ostkusten, mitt äventyr hade börjat och jag skulle aldrig komma tillbaka. Jag tog fram min stora kista och tog fram mat att äta. Till min förvåning upptäckte jag ett stort ihoprullat tygstycke som låg under däck vid mitt lilla skrin. Var det ett extra segel? För inte fick jag ett extra segel på köpet. Jag vecklade ut seglet och till min stora förvåning låg där Karls mamma med en kniv i handen. Hon hoppade fram och försökte dräpa mig. Hon sa ilsket att jag behövdes i stan men jag hade gjort mitt beslut och jag skulle ut på äventyr för att aldrig komma tillbaka.
-Vi har ingen bättre doktor än du, sa Karls mamma, vi behöver dig. Jag protesterade och uppmanade Karls mamma att Alice är en mycket duktig ung flicka.
-Hon klarar det, jag lovar, protesterade jag övertygande.
-Alice kommer supa ihjäl sig och alla i vår by skulle dö i pest och alla andra sjukdomar som härjar i vår stad, konstaterade Karls mamma. Sen minns jag bara att jag fick ett slag i nacken, jag vaknade sedan och märkte när jag vaknade att jag var bunden. Karls mamma sa då till mig att vi var på hem igen. Det kunde jag inte tillåta, så jag slappnade av och försökte komma på ett sätt att knyta upp repet som jag var bunden med. Jag visste vad som behövde göras. Karls mamma var komplett galen och om mitt äventyr skulle bli av kunde jag bara göra en sak. Dräpa henne. Jag fick loss repen, hoppade fram och slängde Karls mamma i det iskalla vattnet och sa att ingen kommer hitta mig. Karls mamma försökte desperat simma efter min båt men jag var snabbare.
Jag tog fram mitt gevär och sa att jag skulle skicka pengar till Karl och sedan sköt jag henne så hon inte skulle behöva lida.
Det var början på mitt äventyr och jag är fortfarande ute på äventyr långt österut. Världen jag är i ställer hårda krav, men jag klarar mig. Jag vet ej hur Karl mår och jag vill ej heller veta det. Jag tänker fortsätta äventyra och kommer aldrig komma tillbaka.

This entry was posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s