Tänk vad världen är liten

Jag slog 50 50 50 på telefonen. På lappen jag hade hittat hade det stått Operan 50 50 50, det måste väl vara telefonnumret till Operan. Det gick två signaler innan jag tryckte röd lur och avbröt. Vad skulle jag ens säga om någon skulle svara? ”Hej jag heter Vera, och jag undrar om ni har kontakt med någon som heter Alice, eller kanske Karl?” Nej.

Jag måste först ta reda på mer, lista ut vad mer av orden och siffrorna på lappen stod för.

Egentligen kanske det inte var något alls med lappen, men eftersom den var kvarglömd i huset där min pappa precis flyttat in, ville jag på något sätt tyda den. Kanske var det bara att jag ville fördriva tiden, man har inte direkt mycket på schemat när man är arbetslös. Ett par arbetsintervjuer hade jag i och för sig de kommande dagarna, men det var inte mycket att planera eller förbereda sig på.

Jag kollade ner på lappen. Läste orden om och om igen och försökte lista ut var jag kunde börja. Flyttfirman måste ju ha varit flyttfirman de tog hjälp av när de skulle flytta ut ur huset. Möbelaffären kanske var att de skulle köpa nya möbler till sitt nya hem. Apoteket kunde jag inte alls förstå vad det skulle stå för, men blev när jag läste det påmind om att jag var tvungen att köpa ny pollenmedicin.

Jag drog på mig min nya röda kappa och började cykla bort mot Centrum. Det var en skön vårdag. Runt 8 grader, vindstilla och sol ska man inte klaga på i Mars. Jag ångrade snart att jag hade tagit på mig kappan, när jag cyklade blev det otroligt mycket varmare än jag hade trott. Efter 10 minuter av hårt trampande och flås låste jag fast cyklen i stället utanför Centrum och började gå in mot Apoteket. Det tog inte lång tid på Apoteket, det var måndag, och eftersom de flesta jobbar på måndagar var hela Centrum nästan helt folktomt.

Jag var på väg ut till cykeln igen när jag fick syn på siffrorna. 15 11 33. Var hade jag sett det numret förut? Då slog det mig! Lappen, numret stod på lappen som jag hade hittat i pappas nya hus. Jag drog upp lappen ur fickan och, mycket riktigt, där stod siffrorna, 15 11 33. Numret gick till en blomsteraffär, Majas blommor. Jag kollade ner på lappen, och där, strax under telefonnumret stod det Blomsteraffären. Jag hade börjat cykla hemåt när jag fick världens snilleblixt! Brevlådan, efternamnet till husets förra ägare stod ju på brevlådan.

Pappa hade ringt senast igår och påpekat att jag måste hjälpa honom att fixa en ny sådan där liten snitsig skylt där det skulle stå Svensson. Helst B. Svensson, pappa tyckte det var viktigt med det är B:et eftersom han tyckte att alla i hela Sverige hette Svensson. Då ville han ha den lite mer unik men ett B som stod för hans förnamn Börje.

Eftersom pappa hade flyttat in bara två kvarter ifrån min lilla lägenhet, åkte jag förbi på en gång för att se vad det egentligen stod på brevlådan. Bendell. Det kan väl inte vara så många i Sverige som heter Bendell?

Väl hemma igen så gick jag in på datorn, letade upp någon namnräknehemsida. Det är egentligen mest på skoj folk brukar gå in på sådana sidor och kolla hur många som heter likadant som en själv. Jag knappade in Bendell i sökfältet och klickade på sök. Efter en knapp sekund kom det upp tre namn. Rolf Bendell, Karl Bendell och Alice Bendell. Yes! Två av namnen hade ju stått på lappen. Mitt detektivarbete gick framåt i alla fall!

Efter lite sök på eniro.se såg jag att alla Bendell hade samma adress, de var alltså en familj. Kvarnvägen 12, adressen de var registrerade, på låg inte så långt härifrån. Det var på vägen bort mot Centrum och det tog nog inte mer än 7 minuter att cykla dit. Det var ju lite knasigt att bara flytta ett par kvarter tycker jag. Men jag bestämde mig för att cykla dit och bara se efter hur huset såg ut, och om jag hade tur kanske jag skulle kunna skymta någon i familjen Bendell också!

Jag tog med mig lappen, men denna gången hoppade jag över att ta på mig kappan.

Jag stannade cykeln utanför det vita huset på Kvarnvägen, för att det inte skulle se ut som att jag var någon brottsling som stod och spanade efter inbrottsmöjligheter slog jag mig ner på bänken som stod på andra sidan gatan. Då såg jag hur en lampa tändes på övervåningen! Någon var hemma ändå, jag hade haft väldigt mycket tur idag. Jag satt kvar på bänken och tog upp min mobil och knappade iväg ett sms till pappa, mest för att jag inte ville glo på huset.

”Hej pappa, spelar det någon roll vilken färg din skylt till brevlådan är? J” Det började bli lite kallt, jag kunde visst aldrig ta rätt beslut när det gällde kappan. Ungefär en kvart och fyra sms senare öppnades dörren till det vita huset. En flicka i 14-års åldern steg ut och började gå ner för trappan. Hon hade precis stängt grinden bakom sig när dörren öppnades på nytt.

Herregud, jag tappade hakan, för det var inte den mannen jag hade tänkt mig. Den här mannen kände jag igen, vi hade varit på middag hos min storasyster en gång tillsammans. Det var min storasysters pojkvän Karls pappa. Det var alltså ”hennes Kalle” som var Karl Bendell.

”Alice, har du nyckel med dig? Jag tänkte åka och lämna en kartong till Kalle, så jag kanske inte kommer vara hemma när din träning slutar..”

Flickan som jag nu visste var Alice Bendell kände efter i jackfickan och fiskade upp en nyckelknippa och log ”jarå”.

Jaha, nu var det nästan klart. Jag kunde alltså bara fråga min syster och hon skulle antagligen kunna förklara alla orden på lappen, eftersom hon har varit nästan mer med Kalles familj än sin egen det senaste året. Jag skickade iväg ett nytt sms ”Hej Syster, kan du träffas imorgon eller något? Jag har lite frågor till dig.” Svaret kom redan efter någon minut ”Nej jag jobbar imorgon, som de flesta människor med jobb 😉 Men tar det lång tid, jag har tid någon timme nu på direkten?” Det var tur att jag bor i en sån liten håla, det tar inte mer än en kvart att ta sig någonstans. ”Vi möts utanför dig om 10 minuter då!” skrev jag tillbaka.

Sagt och gjort, 10 minuter senare stod vi utanför min systers port. Jag tog fram lappen och frågade om hon möjligen skulle kunna förklara alla orden. Det kunde hon, hon hade nämligen varit med när Kalle skrev lappen.

”Kalles och Alices mamma och lillasyster dog för ungefär två månader sedan. Då hade de två kistor en större till Elsa, och en mindre till Erika, lillasystern. De hade en jättefin begravning, de hade beställt blommor från blomsteraffären i centrum, dit det där telefonnumret dessutom går.” Sa hon och pekade på 15 11 33.

”Det var då, som Kalle och jag planerade att flytta ihop, de bestämde sig för att flytta ifrån sitt gamla hus till något mindre som de hade råd med på bara Rolfs inkomst. De hade i för sig en del av mamman, Elsas, pengar på banken. Rolf var tvungen att skaffa ett till deltidsjobb på Operan, för att kunna försörja honom och Alice. De fick sälja en del av sina gamla möbler på blocket och köpte dessutom lite nytt i möbelaffären. Rolf som gick in i djup depression efter sin hustrus död, gick till en doktor, Doktor L, och fick utskrivna antidepressiva tabletter som han skulle hämta ut på apoteket.” Hon tog en paus och fortsatte sedan:

”Jag trodde du visste det mesta av det här, även om jag inte hade berättat det. Kalle vill helst att inte så många vet, så han kan bli behandlad som innan alltihop. Så inte alla bara är blyga och tycker synd om honom. Men nu när de glömde lappen i huset och du hittade den, kunde jag ju inte låtsas som att jag inte visste”

Jag blev helt chockad. Jag hade ingen aning, inte för att jag hade varit så engagerad i min systers och Karls förhållande, men något borde jag nog ha vetat. I alla fall att pappa hade flyttat till deras gamla hus. Det kan verka konstigt att jag egentligen var rätt nära allt lappen handlade om, men så är det väl när man bor i en liten stad. Alla är på något sätt kopplade till varandra.

Tänk vad världen är liten.

Posted in Noveller | Tagged | Leave a comment

Snigel

Det var inte särskilt långt mellan skolan och flickans hus men det var tydligen långt nog för att bli distraherad. Flickan hade inte gått ensam hela vägen från skolan men hon hade blivit lämnad längs vägen då hennes vänner inså att hon var lika långsam som vanligt. Hon fick egentligen inte gå ensamt hem hade hennes mamma sagt och därför så hade hon en klump i halsen när hon vandrade vidare på den solvarma asfaltsvägen. Det gick inte särskilt snabbt för hon stannade hela tiden; för att dra upp sina vita strumpor, dra fingrarna genom håret, plocka en fin maskros eller någonting annat som är vikigt när man är en liten flicka på väg hem från skolan.

Det började droppa från den tunga himlen och i just denna sekund fick flickan syn på någonting längst fram på vägen. Det var en pytteliten snigel. En fuktigt liten hjälplös snigel som gömde sig under sitt sköra skal. Om inte hon skulle trampa på den skulle någon annan göra det.

Hon blev stilla och tittade på den så länge att hon inte märkte vad som hände. Det var som om tiden hade spolats fram och sen stannat utan att hon hängde med.

Mitt på den skrovliga solvarma asfalten låg ett slemmigt litet djur med sitt hus genomborrat genom den slemmiga kroppen. Och trots att skalet var så tunt så tunt så räckte det för att döda sin ägare. Bara ett par meter gick ovetande man i kostym och på andra sidan gatan stod en liten flicka med tårfyllda ögon.

Flickan torkade bort en tår från ögat och började långsamt att gå därifrån, bort från den lilla döda singeln.

För ett så bra sällskap var väll inte en liten krossad snigel?

Posted in 9:an - tredje året, Noveller | Leave a comment

Min mamma är med mig

 

Dagen var äntligen här då jag skulle flytta till min nya lägenhet. Jag gick upp för trappan och mötte en man som stirrade konstigt på mig men jag fortsatte förbi in i lägenheten. Jag gick in i köket där jag såg ett brev.

 Hej, jag heter Alice. Jag vet inte vem det är som läser det här men jag tyckte att det skulle vara kul för dig som nu har flyttat in i min lägenhet att veta lite om personen som bodde här innan. När jag kom till den här lägenheten visste jag på en gång att jag skulle köpa den. Den är liten och mysig med färgglad omgivning precis som jag vill ha det. Det är lite sån jag är. Liten och mysig.

 Nu ska jag berätta om varför det är du som bor här och inte jag. Jag bodde här själv i min lägenhet även fast min mamma och Karl, min pojkvän, var här nästan hela tiden, både för att jag ville det och för att det var viktigt för min mamma. Min pappa är död därför kunde inte han ta hand om henne. Du förstår, min mamma hade en sjukdom, en mycket allvarlig sjukdom. Doktor L. Som var mammas doktor hade nyligen sagt till oss alla tre, mamma, Karl och mig, att mamma bara hade några veckor kvar att leva och att vi skulle ta vara på den tiden. Så då gjorde vi det bästa vi kunde av tiden som var kvar. Min mamma var min absolut bästa vän och har alltid varit, så att veta att en människa som står en så nära kommer att försvinna för alltid vilken dag som helst är en obeskrivlig känsla. Jag mådde förskräckligt dåligt hela tiden men var tvungen att göra allt för att inte visa det. Det måste självklart ha varit jobbigt för mamma också, som alltid varit en lycklig människa som älskade livet.

 Jag och Karl bestämde oss för att vi alla tre skulle gå till operan en kväll för att fira lite att mamma hade klarat sig längre än förväntat. Biljetterna kostade 50 kronor var så Karl gick till banken för att ta ut lite pengar och jag gick ner på gatan till telefonkiosken för att beställa biljetter. De flesta hade inte några hemtelefoner på den tiden. Jag hade precis slagit in telefonnumret, 15 11 33 när jag såg Karl komma ner från dörren till lägenheten likblek i ansiktet. Jag visste redan då vad som hade hänt. Min mamma var död och det första jag tänkte var att jag borde ha varit där och att jag aldrig skulle ha lämnat henne ensam. Jag kände hur skuldkänslorna svällde upp i magen och de försvann aldrig. Jag grät inte utan jag bara stod där, det var som att jag hade svimmat. Jag har inget minne av vad som hände sedan.

 Efter några veckor liggandes i sängen bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag hade inte ätit på några dagar även fast Karl var där hela tiden och tröstade mig och försökte få mig att äta, dricka och tänka på annat. Men jag hade inte velat tänka på annat. Men som sagt, en vacker dag bestämde jag mig faktiskt för att gå ut. Inte för att jag skulle äta, dricka eller tänka på annat men jag skulle gå till möbelaffären som ligger precis runt hörnet. Jag hoppas att den fortfarande ligger där. En riktigt trevlig butik. Jag hade helt omedvetet bestämt mig för att byta ut alla möbler i lägenheten, eftersom allt i lägenheten påminde om henne. Jag gjorde det och när jag kom hem med massa nya möbler hjälpte Karl mig att ställa allt där det skulle vara utan att ifrågasätta någonting.

 Jag trodde att detta skulle hjälpa mig men det gjorde inte. Jag kunde inte tänka på någonting annat och det förstörde mitt liv. Karls också för den delen. Så därför bestämde jag mig. För att komma till mamma.

 När jag hade läst brevet från Alice blev jag rädd och det fanns tusen frågor i mitt huvud, som jag inte kunde ställa. Jag kunde inte sova på hela natten och var helt slut när jag skulle gå till jobbet. Apoteket låg precis runt hörnet, vilket jag insåg måste ha varit där möbelaffären låg. Men när jag kom dit kunde jag fortfarande inte koncentrera mig på jobbet så jag åkte utan att tänka till blomsteraffären och sedan till begravningsbyrån. Bredvid låg nämligen kyrkogården. Jag gick omkring och till slut såg jag två kistor, en större, en mindre. Jag tittade på namnet men det stod nåt annat namn. Till slut såg jag en familjegrav. Tre kistor, en pappa, en mamma och deras dotter. Alice. Jag böjde mig ner och la blommorna på graven. Hon blev bara 19 år gammal. Efter en stund märkte jag att det stod en man bredvid mig och när han såg att jag tittade på honom gick han fram till mig och gav mig ett brev och sen gick han därifrån.

 Hej igen. Så du har hittat mig. Jag ska bara säga en sak till. Flytta. För din egen skull.

Med vänliga hälsningar Alice

 Nästa dag kom flyttfirman och jag åkte vidare och kom aldrig tillbaka.

Louise Bonnevier 9B

Posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg | Tagged | Leave a comment

Tänk vad världen är liten

Jag slog 50 50 50 på telefonen. På lappen jag hade hittat hade det stått Operan 50 50 50, det måste väl vara telefonnumret till Operan. Det gick två signaler innan jag tryckte röd lur och avbröt. Vad skulle jag ens säga om någon skulle svara? ”Hej jag heter Vera, och jag undrar om ni har kontakt med någon som heter Alice, eller kanske Karl?” Nej.

Jag måste först ta reda på mer, lista ut vad mer av orden och siffrorna på lappen stod för.

Egentligen kanske det inte var något alls med lappen, men eftersom den var kvarglömd i huset där min pappa precis flyttat in, ville jag på något sätt tyda den. Kanske var det bara att jag ville fördriva tiden, man har inte direkt mycket på schemat när man är arbetslös. Ett par arbetsintervjuer hade jag i och för sig de kommande dagarna, men det var inte mycket att planera eller förbereda sig på.

Jag kollade ner på lappen. Läste orden om och om igen och försökte lista ut var jag kunde börja. Flyttfirman måste ju ha varit flyttfirman de tog hjälp av när de skulle flytta ut ur huset. Möbelaffären kanske var att de skulle köpa nya möbler till sitt nya hem. Apoteket kunde jag inte alls förstå vad det skulle stå för, men blev när jag läste det påmind om att jag var tvungen att köpa ny pollenmedicin.

Jag drog på mig min nya röda kappa och började cykla bort mot Centrum. Det var en skön vårdag. Runt 8 grader, vindstilla och sol ska man inte klaga på i Mars. Jag ångrade snart att jag hade tagit på mig kappan, när jag cyklade blev det otroligt mycket varmare än jag hade trott. Efter 10 minuter av hårt trampande och flås låste jag fast cyklen i stället utanför Centrum och började gå in mot Apoteket. Det tog inte lång tid på Apoteket, det var måndag, och eftersom de flesta jobbar på måndagar var hela Centrum nästan helt folktomt.

Jag var på väg ut till cykeln igen när jag fick syn på siffrorna. 15 11 33. Var hade jag sett det numret förut? Då slog det mig! Lappen, numret stod på lappen som jag hade hittat i pappas nya hus. Jag drog upp lappen ur fickan och, mycket riktigt, där stod siffrorna, 15 11 33. Numret gick till en blomsteraffär, Majas blommor. Jag kollade ner på lappen, och där, strax under telefonnumret stod det Blomsteraffären. Jag hade börjat cykla hemåt när jag fick världens snilleblixt! Brevlådan, efternamnet till husets förra ägare stod ju på brevlådan.

Pappa hade ringt senast igår och påpekat att jag måste hjälpa honom att fixa en ny sådan där liten snitsig skylt där det skulle stå Svensson. Helst B. Svensson, pappa tyckte det var viktigt med det är B:et eftersom han tyckte att alla i hela Sverige hette Svensson. Då ville han ha den lite mer unik men ett B som stod för hans förnamn Börje.

Eftersom pappa hade flyttat in bara två kvarter ifrån min lilla lägenhet, åkte jag förbi på en gång för att se vad det egentligen stod på brevlådan. Bendell. Det kan väl inte vara så många i Sverige som heter Bendell?

Väl hemma igen så gick jag in på datorn, letade upp någon namnräknehemsida. Det är egentligen mest på skoj folk brukar gå in på sådana sidor och kolla hur många som heter likadant som en själv. Jag knappade in Bendell i sökfältet och klickade på sök. Efter en knapp sekund kom det upp tre namn. Rolf Bendell, Karl Bendell och Alice Bendell. Yes! Två av namnen hade ju stått på lappen. Mitt detektivarbete gick framåt i alla fall!

Efter lite sök på eniro.se såg jag att alla Bendell hade samma adress, de var alltså en familj. Kvarnvägen 12, adressen de var registrerade, på låg inte så långt härifrån. Det var på vägen bort mot Centrum och det tog nog inte mer än 7 minuter att cykla dit. Det var ju lite knasigt att bara flytta ett par kvarter tycker jag. Men jag bestämde mig för att cykla dit och bara se efter hur huset såg ut, och om jag hade tur kanske jag skulle kunna skymta någon i familjen Bendell också!

Jag tog med mig lappen, men denna gången hoppade jag över att ta på mig kappan.

Jag stannade cykeln utanför det vita huset på Kvarnvägen, för att det inte skulle se ut som att jag var någon brottsling som stod och spanade efter inbrottsmöjligheter slog jag mig ner på bänken som stod på andra sidan gatan. Då såg jag hur en lampa tändes på övervåningen! Någon var hemma ändå, jag hade haft väldigt mycket tur idag. Jag satt kvar på bänken och tog upp min mobil och knappade iväg ett sms till pappa, mest för att jag inte ville glo på huset.

”Hej pappa, spelar det någon roll vilken färg din skylt till brevlådan är? J” Det började bli lite kallt, jag kunde visst aldrig ta rätt beslut när det gällde kappan. Ungefär en kvart och fyra sms senare öppnades dörren till det vita huset. En flicka i 14-års åldern steg ut och började gå ner för trappan. Hon hade precis stängt grinden bakom sig när dörren öppnades på nytt.

Herregud, jag tappade hakan, för det var inte den mannen jag hade tänkt mig. Den här mannen kände jag igen, vi hade varit på middag hos min storasyster en gång tillsammans. Det var min storasysters pojkvän Karls pappa. Det var alltså ”hennes Kalle” som var Karl Bendell.

”Alice, har du nyckel med dig? Jag tänkte åka och lämna en kartong till Kalle, så jag kanske inte kommer vara hemma när din träning slutar..”

Flickan som jag nu visste var Alice Bendell kände efter i jackfickan och fiskade upp en nyckelknippa och log ”jarå”.

Jaha, nu var det nästan klart. Jag kunde alltså bara fråga min syster och hon skulle antagligen kunna förklara alla orden på lappen, eftersom hon har varit nästan mer med Kalles familj än sin egen det senaste året. Jag skickade iväg ett nytt sms ”Hej Syster, kan du träffas imorgon eller något? Jag har lite frågor till dig.” Svaret kom redan efter någon minut ”Nej jag jobbar imorgon, som de flesta människor med jobb 😉 Men tar det lång tid, jag har tid någon timme nu på direkten?” Det var tur att jag bor i en sån liten håla, det tar inte mer än en kvart att ta sig någonstans. ”Vi möts utanför dig om 10 minuter då!” skrev jag tillbaka.

Sagt och gjort, 10 minuter senare stod vi utanför min systers port. Jag tog fram lappen och frågade om hon möjligen skulle kunna förklara alla orden. Det kunde hon, hon hade nämligen varit med när Kalle skrev lappen.

”Kalles och Alices mamma och lillasyster dog för ungefär två månader sedan. Då hade de två kistor en större till Elsa, och en mindre till Erika, lillasystern. De hade en jättefin begravning, de hade beställt blommor från blomsteraffären i centrum, dit det där telefonnumret dessutom går.” Sa hon och pekade på 15 11 33.

”Det var då, som Kalle och jag planerade att flytta ihop, de bestämde sig för att flytta ifrån sitt gamla hus till något mindre som de hade råd med på bara Rolfs inkomst. De hade i för sig en del av mamman, Elsas, pengar på banken. Rolf var tvungen att skaffa ett till deltidsjobb på Operan, för att kunna försörja honom och Alice. De fick sälja en del av sina gamla möbler på blocket och köpte dessutom lite nytt i möbelaffären. Rolf som gick in i djup depression efter sin hustrus död, gick till en doktor, Doktor L, och fick utskrivna antidepressiva tabletter som han skulle hämta ut på apoteket.” Hon tog en paus och fortsatte sedan:

”Jag trodde du visste det mesta av det här, även om jag inte hade berättat det. Kalle vill helst att inte så många vet, så han kan bli behandlad som innan alltihop. Så inte alla bara är blyga och tycker synd om honom. Men nu när de glömde lappen i huset och du hittade den, kunde jag ju inte låtsas som att jag inte visste”

Jag blev helt chockad. Jag hade ingen aning, inte för att jag hade varit så engagerad i min systers och Karls förhållande, men något borde jag nog ha vetat. I alla fall att pappa hade flyttat till deras gamla hus. Det kan verka konstigt att jag egentligen var rätt nära allt lappen handlade om, men så är det väl när man bor i en liten stad. Alla är på något sätt kopplade till varandra.

Tänk vad världen är liten.

Posted in 9B vs Strindberg | Tagged | Leave a comment

Om du bara hade sagt nej

–         Snälla, snälla, snälla mamma! Det kommer bli årets fest, jag bara måste få gå! Snälla jag ber dig! Alla ska dit, till och med Filippa ska gå! Hon kan ju inte gå utan hennes absolut bästa kompis? Och tänk att alla kommer prata om den här festen i evigheter och så kommer inte jag kunna vara med i samtalen för att jag inte fick gå för min morsa! Så jävla fittigt!

–         Men Alice. Hur många gånger ska jag behöva säga att du inte får! Om du ska gå måste jag skjutsa dig både dit och hem, och det vet du att jag inte kan! Om festen hade varit i våran del av Stockholm så visst, men nu är den 45 minuter bort och jag ska jobba natt, det fattar du väl själv att det inte går.

Allt var uppenbart. Mamma sket i mig och mitt liv, hon ställde aldrig upp. Men jag hade sagt till mig själv att jag inte skulle ge upp. Allt var ju redan klart. Kläderna, drickan och ciggen. Det ända som fattades var ett ”ja” från mamma.

Efter att jag tjatade på mamma ringde min telefon. På skärmen lyste numret 15 11 33 upp. Det var Filippas hemnummer. Hade aldrig orkat spara det, kunde det ändå utantill så såg ingen mening med att göra det.

Hon frågade hur allt hade gått med mamma och om hon sagt ja än. Svarade som det var att det mina argument inte gått igenom än. Med en suck i telefonen och lite småprat senare fick jag förfrågan om jag ville följa med ner till banken för att Filippa skulle ta ut pengar hon sedan skulle betala langaren med. Egentligen var jag ganska trött men hon övertalade mig.

Filippa visste precis hur hon skulle få med mig. Karl. Den snyggaste snyggingen i världshistorien som jag hade spanat in hur länge som helst! Han skulle komma på festen och självklart tyckte Filippa att jag skulle haffa.

Tjugo minuter senare stod jag och Filippa och väntade på att langaren skulle ringa eller att Karl ska komma. Eftersom jag redan hade dricka så sökte jag med blicken efter Karl.

–         Du borde färga håret brunt, så som jag har. Sa Filippa plötsligt. Dissa dina blonda lockar och fixa brunt hår, det skulle va skitfint till dina blå ögon!

–         Har funderat på det, men nu till sommarn vill jag ha blont. Du vet, till brun kropp haha.

–         Sant. Men när fan tänkte han ringa? Så typiskt Sampe att inte höra av sig.

–         Ska ni också fixa av Sampe? Där stod Karl och hade hört allt vad vi pratat om utan att vi märkt honom. Han tog upp sin mobil och gick in på kontakter. Klickade på grön lur då han bläddrat ner till operan 50 50 50.

–         Operan 50 50 50? Sa jag och Filippa i kör.

–         Haha jag vet inte. Döpte Sampe till det, fråga mig inte varför. Svarade Karl medan signalerna gick fram.

När jag gick och la mig den kvällen hade jag ett stort leende på läpparna. Direkt efter jag kommit hem när Filippa och Karl hade köpt dricka så pratade jag med mamma. Sa att jag kunde hjälpa henne mer här hemma eller vad som helst bara hon tog ledigt den natten så hon skulle kunna köra mig.

Efter ett bra skådespel av mig där jag nästan började gråta gav hon med sig. Nu gällde det bara att tagga inför festen som ägde rum om några dagar.

Dagarna gick och dagen med stort D var här. Kvällen kom och mamma körde mig till festen och nervositeten kom till mig. Tänk om mamma skulle märka drickan och ciggen i väskan. Men det hela gick super och innan jag visste ordet om det var jag inne i festhuset. Jag dansa mycket, rökte lite då och då och drack lagom mycket. Trodde jag. Kvällen gick och jag vinglade omkring på dansgolvet. Rätt som det var kände jag någons händer på mina höfter. Tänkte inte så mycket på det utan fortsatte att dansa med killen som nu vände upp mitt ansikte mot hans. Våra blickar möttes och hela min värld stannade till. Jag kollade in i dom ögonen jag kände så väl, såg på håret jag länge velat röra vid och kände hur våra läppar möttes.

–         Men nu måste jag bara få fråga dig, ska jag färga håret brunt eller ha kvar mitt blonda?

–         Du ska lätt ha kvar ditt blonda! Skitsnyggt! Svarade Karl.

Musiken dunkade ut ur högtalarna men det ända jag kunde höra var Karls ord som kom ut ur hans mun. Den munnen som jag hade kysst. Jag var mer än lycklig, jag svävade inte på rosa moln. Jag var på någon mycket bättre plats. Jag satt i en soffa tillsammans med min största kärlek! Livet var nästan för bra för att vara sant. Jag visste inte hur länge vi hade suttit där och pratat innan vi bytte rum. Det hade väl gått någon timme skulle jag ha trott. Karl stängde och låste dörren efter sig, gick över rummet till mig och drog mig intill honom. Jag vinglade till och landade på rumpan på golvet. Karl brast ut i skratt och jag skämdes något enormt, försökte ställa mig upp på benen igen men föll en gång till.

–         Du kanske ska lägga dig ner i sängen och vila lite. Rådde Karl mig.

Jag vet inte hur men plötsligt låg vi båda i 90sängen som fanns i rummet, mina byxor var uppknäppta och min tröja låg på golvet bredvid Karls t-shirt. Jag ansträngde blicken och såg Karls breda axlar, hans hår som inte var så välfriserat längre och märkte hur han la sig över mig. Det sista jag minns innan allt blev svart var hur han trängde sig in i mig.

Jag väcktes av den typiska Sony Ericsson ringsignalen. Det var ljust ute och musiken var låg. Tog upp mobilen och hörde mammas röst.

–         Alice! Vet du hur många gånger jag har ringt! Jag är på väg för att hämta dig, kommer om tio minuter. Va klar då!

Jag fattade ingenting. Allt var som en hemsk dröm. Hade jag inte, eller vänta nu. Var… Nej jag fick inte ihop någonting. Jag tog på mig tröjan och rättade till håret och gick ut i resten av huset. Såg ölbrukar, vodkaflaskor, plastglas, vin och redbullburkar över hela golv och bord. Människor gick runt och sa dom mest osammanhängande sakerna jag någonsin hört. Mitt huvud dunkade och jag försökte minnas vad som egentligen hade hänt. Små delar från kvällen fanns i mitt huvud men jag fick inte ihop några pusselbitar.

Jag gick ut. Mamma stod redan därute och väntade på mig. Jag svalde och gick mot bilen med värsta klumpen i magen. Min blick mötte mammas. Den var helt svart men samtidigt alldeles tom. Jag förväntade mig en STOR utskällning men när jag satte mig i bilen sa hon ingenting utan körde bara iväg. Hon körde fortare och fortare och höll hårdare i ratten. Mina ögon fylldes med tårar och jag fick fram ett tyst och mesigt förlåt. Det var då allt hände. Mamma vände ögonen mot mig och skrek. Ilskan vällde fram och jag hade aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag skämdes för mycket för att jag skulle kunna kolla in i hennes ögon så riktade ansiktet mot vägen.

–         Akta bilen mamma!!

Det var det sista jag hann säga innan allt än en gång blev svart.

Mitt liv skulle aldrig bli sig likt efter den dagen. Doktor L. kom in till mitt rum på sjukhuset. Han pratade om något piller som fanns på apoteket, frågade hur jag mådde, om jag hade ont någonstans, och så frågade han om jag ville ha något.

Jag svarade bara på den sista frågan. ”Nej.” Men det var en lögn. Det ända jag ville ha var ett svar på hur min mamma mådde.

–         Doktron..?

–         Alice, du kan kalla mig Lars. Men ja gumman, vad är det?

–         Var är mamma? Snälla svara…

Doktorn svalde hårt och suckade högt. Nu visste jag egentligen inte om jag ville höra vad han skulle säga, men så tog han sats och sa:

–         Alice, efter bilolyckan fick din mamma väldigt allvarliga skador. Vi har verkligen gjort allt vi kan, men det tycks inte som om det hjälpt. Din mamma var en mycket stark kvinna, men hon klarade sig inte.

Orden studsade i mitt huvud som ropen i en tunnel. Mamma, död. Jag fattade inte. Nej det kunde väl inte vara sant. Tittade ut genom mitt sjukhusfönster och ser regndropparna träffa rutan gång på gång. Precis som mina tårar rinner en efter en ner mot mina kinder. Vad skulle hända med mitt liv nu?

Efter en månad var jag helt återställd från mina skador. Eller nästan. Saknaden av mamma hade inte försvunnit det minsta, men idag var jag tvungen att säga hejdå. Ett riktigt hejdå. Inte ett som man säger och sen syns man igen nästa dag. Utan det här var på riktigt. Möbelaffären hade köpt det mesta av mina och mammas gamla möbler. Flyttfirman hjälpte mig in på ett barnhem där jag fick bo. Men jag trivdes inte där. Jag trodde aldrig att jag skulle göra det. Jag höll för den mesta delen hus på begravningsbyrån. Det kändes som om jag var nära mamma där. Men sen var dagen här. Begravningen var inte så stor. Själv hade jag inte vetat vilka som skulle komma. Begravningsbyrån hade fixat allt åt mig. Det ända jag själv hade gjort var att köpa några svarta kläder att ha på mig och blommor från blomsteraffären.

När jag hade anlänt till kyrkogården såg jag en kvinnlig präst, mammas jobbarkompisar, Filippa, Karl och en kista. Det hade känts så fel, så orättvist. Det borde ha varit två kistor, en större och en mindre.

Om du bara hade sagt nej, hade inget hänt.

Posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg | Tagged | Comments Off on Om du bara hade sagt nej

Läs läs läs

Klassen skriver noveller med hjälp av ett halvt ark papper med några nedklottrade ord. Vad de inte vet är att listan redan har förekommit i en annan novell av en viss August Strindberg. Orden klassen fick på sin lapp var: Alice, 15 11 33, banken, blomsteraffären, möbelaffären, flyttfirman, Operan, 50 50 50 Doktor L, Karl, Mamma, apoteket, begravningsbyrån, (två kistor, en större, en mindre)

Strindbergs version ligger under fliken Ett halvt ark papper. 9B:s noveller ligger på bloggen under respektive namn.

Posted in 9:an - tredje året | Tagged | Leave a comment

Jag beklagar

 ”Alice”

Mannen lät en utmattad suck passera sina läppar. Han hade varit väldigt trött på sistone, fast det kanske inte var så konstigt. Inte med tanke på vad som hade hänt.

Trafikljuset bytte från rött, till gult och till sist grönt. Han svängde till höger och körde in på dagiset, han behövde hämta sin dotter.

”15 11 33”

”Här har du numret till mitt kontor.” Han gav pappret till dagisfröken, han kunde aldrig komma ihåg vad hon hette. Marie? Eller var det Maria? Det spelar väl ingen roll, inte nu i alla fall. Dagisfröknarna ville aldrig tala med honom längre, fast det kanske inte var så konstigt det heller, de kunde inte se honom i ögonen längre. Inte efter det som hade hänt.

Dagisfröken, kanske det var Miriam, tog emot pappret, fast med blicken fäst på marken, hon ville nog undvika att titta in i hans ögon.

”Bara i utifall att.” Lade han dystert till. Alice hade betett sig underligt på sistone, fast det hade man förväntat sig. Med tanke på vad som hade hänt.

Dagisfröken, vars namn han inte kunde komma ihåg nickade, lade pappret i fickan och ropade till Alice att hennes pappa hade kommit. Alice dök efter någon sekund upp runt hörnet, hand i hand med Annika, en av de andra dagisfröknarna, en av dem som han kunde namnen på.

”Hej, Göran.” sade hon med ett sorgset leende, som om synen framför henne gjorde henne ledsen. Mannen försökte le tillbaka, men han kunde själv känna hur framtvingat det måste ha sett ut som om någon höll en pistol mot hans huvud eller en kniv mot hans hals.

Han ville ut därifrån, bort från deras sorgsna blickar, bort från alla ”Jag beklagar”. Han sträckte fram sin hand så att hans dotter kunde hålla i den. Alice släppte omedelbart Annikas hand och tog hans utan att säga ett ord, med blicken fäst på den vissnande blomma på fönsterbrädet. Hon talade inte längre, sade aldrig ett knyst.

”Banken”

Han öppnade dörren åt sin dotter, som genast klev in i bilen. Han gav henne ett varmt leende och frågade om hon kunde spänna fast säkerhetsbältet själv. Dottern svarade inte, hon nickade inte ens, utan klickade bara fast säkerhetsbältet utan ett ljud.

Han motstod viljan att sucka och stängde försiktigt dörren efter henne. Hennes beteende var fullt förväntat och helt förståeligt, men det gjorde det inte lättare för honom att hantera det.

Han visste inte hur han skulle tala till sin dotter längre. Skulle han tala lugnt och sansat eller kanske glatt och energiskt? Nej, definitivt inte glatt.

Alice må vara ett barn, men hon förstod exakt vad som hade hänt. Att låtsas som det aldrig hänt skulle inte göra saken bättre.

Han satte sig i förarsätet, satte i nyckeln och vred om. Motorn gav ifrån sig ett mjukt brummande, det var en väldigt tyst bil han hade, men det sades ju att alla elbilar var så tysta.

Han kände efter i sina byxor efter sin Iphone. Han behövde ringa till sin mamma och berätta att de skulle komma om några timmar, men han kunde inte hitta den. Han måste ha glömt den på kontoret.

Han svor ljudlöst, han ville inte att hans dotter skulle höra honom svära. Han körde ut från dagisparkeringen, mot banken där han jobbade.

”Jag glömde min telefon på jobbet, det kommer bara att ta någon sekund att hämta den, okej?”

Dottern nickade ljudlöst. Det tog bara två minuter att köra tillbaka till hans arbetsplats. Han körde in till parkeringen och gick snabbt in i banken.

I kassan stod en ung kvinna, hon kunde inte vara mer än 26 år. Han nickade artigt till henne och hon log tillbaka. Han skulle just berätta att han hade glömt sin telefon när hon tog fram den ur sin ficka och gav den till honom. Han hade börjat glömma saker på kontoret och det hade tydligen börjat märkas. Hon gav honom ett roat leende när han vände sig om för att gå.

Han rynkade ögonbrynen, hon måste vara ny. Inte så ny att hon inte kände igen honom, men ny nog för att inte veta vad som hade hänt.

Han tyckte inte om att hon log åt honom. Det vred om magen, det gjorde honom illamående att se någon le mot honom sådär. Han förtjänade inte sådana leenden.

”Blomsteraffären, Möbelaffären, flyttfirman”

Mannen körde vidare från banken och log mot sin dotter som tittade på honom i backspegeln. Men åter igen måste det ha sett så tvingat ut. Han kunde bara inte känna sig glad längre.

Allt var för bekant, men för annorlunda. Hur kunde människor leva så här, efter det som hade hänt. Det var enkelt; de visste inte.

Allt var för bekant. Blomsteraffären där Alice alltid ville stanna när han hämtade henne från dagis. Möbelaffären som luktade så förskräckligt. Flyttfirman de hade flyttat dit med.

Men allt var för annorlunda. Alice bad aldrig om att få stanna i den vackra blomsteraffären längre. Han hade ingen som släpade in honom i den förfärliga möbelaffären längre. Och flyttfirman skulle de behöva använda en gång till.

”Operan 50 50 50”

Allting var fel, folket var för glada, för oberörda och himlen verkade bara för blå efter det som hade hänt. Varför kunde inte hela världen vara ledsen? Varför var det bara han och hans dotter som skulle leva med det här? Kunde inte alla andra dela hans börda med honom?

Alla hus var för vackra, alla gator var för städade och alla människor var för ovetande. Det gjorde honom arg, förtvivlad och glad. Glad för att inte alla behövde känna sig som honom.

Han körde förbi operan, platsen där allt hade hänt, denna förbannade plats. Den plats där hans liv hade vänts uppochner, där allt han levde för hade tagits ifrån honom, eller nästan allt. Han tittade på sin dotter i backspegeln. Hon tittade dystert ut ur fönstret, men inte på operan. Hon var väl medveten om att det var operan allt hade hänt, men hon valde att inte titta. Mannen antog att han egentligen borde gör samma sak. Titta bort. Han borde inte påminna sig om allt som hade hänt där, eller om dem vars inramade foton stod i ett hav av blommor vid kanten av operan. Han borde inte begrava sig i sin sorg så här. Han visste att han inte borde.

”Doktor L”

Han steg in på mottagningen. Det var inte lika vitt som han trodde att det skulle vara utan det var mer ljus blått. Han vände sig mot sekreterarens skrivbord. Han väntade på att hon skulle se honom, men istället fortsatte hon att tyst skriva på sin dator.

Han suckade motvilligt, ”Ursäkta”, sekreteraren tittade upp från datorn. ”Jag hade bokat en tid med Doktor Lundin, angående min dotter” han gjorde en gest mot sin dotter.

Sekreteraren nickade vetande och bad dem att gå in på hans kontor. Doktor Lundin satt vid sitt skrivbord. Han tittade upp från den boken han läste när han hörde dörren öppnas. Han log varmt mot mannen som kom in och hans blick gled ner till den lilla flickan han höll hand med.

”Du måste vara Göran Andersson”, sade den unge Doktorn och gick ner på huk för att komma i ögonhöjd med hans dotter. ”Och du måste vara Alice.” Mannens dotter mötte blankt doktorns blick utan att bekräfta hans påstående.

”Jag kommer och hämtar dig igen om en timme, Alice” han tittade ner på in dotter med ett litet leende. Dottern nickade, släppte hans hand och satte sig i den fåtöljen som stod närmast dörren.

”Karl, Mamma”

”Kom in, kom in!” Sade Karl direkt efter att han hade öppnat dörren och puttade in honom genom dörren. Han morrade tyst i irritation. Han hade aldrig riktigt tyckt om Karl, inte ens när han var liten.

”Göran”, var allt hans mamma han säga innan hon drog in honom i en stor kram. Han stod stelt och besvarade kramen med en lätt klapp på ryggen. Han var inte på humör för det här. Han suckade och följde efter sin mamma in i köket.

”Här” sade hon och räckte honom boken. ”Vill du inte stanna och ta en kopp kaffe?” Frågade hon förhoppningsfullt. Han suckade igen, han var verkligen inte på humör för det här. Han klarade inte av sin mamma ljust nu.

”Jag kom bara för boken, jag har ärenden att ta hand om.” Svarade han kallt och vände sig om för att gå.

”Apoteket”

Han gick fram till kassan och vilade händerna på ytan av bordet. Han stoppade ner en hand i sin ficka och grävde efter receptet han hade fått av sin doktor. En anställd skyndade till kassan när hon såg att hon hade en kund.

Hon hälsade glatt på honom och frågade vad hon kunde hjälpa honom med. Han räckte fram receptet till den anställda som granskade den noga innan hon gick. Han stampade rastlöst med foten i marken medan han väntade på att hon skulle komma tillbaka. Han hade aldrig tyckt om att behöva vänta.

Apotekskvinnan kom tillbaka med en liten burk med vita tabletter i, som skallrade lätt när hon skyndade tillbaka till honom.

”Varsågod”, sade hon glatt, men när han gav henne en frågande blick tillade hon. ”Det är sömntabletter, den starka sorten.” Han höjde på ögonbrynen, ja, det var nog det han behövde.

”begravningsbyrån”

Han öppnade den tunga dörren och steg in i det kalla rummet. Det var säkert tio grader kallare inne i begravningsbyrån. Mannen började känna sig obekväm. Rummet var stort, men framförallt tyst och mörkt.

Han hoppade nästan till när han såg kvinnan som stod bredvid honom. Hon måste ha stått där ända sen han kom in. Hans hjärta bultade hårt i bröstet och han tog ett djupt andetag i försök att lugna ner sig.

Kvinnan tittade uttryckslöst på honom i väntan på att han skulle hämta sig. Hon hade vett nog att inte le mot mannen, hon var väldigt bra på sitt jobb.

”Namn?”

Mannen stirrade på henne, en underlig kvinna. ”Göran Andersson.” sade han till sist.

Kvinnan tittade ner i pappren hon hade burit på, hon skannade snabbt igenom första sidan, vände till sidan och tittade upp mot mannen igen.

”Här angående,” hon tittade snabbt ner på pappret igen.”Peter och Jossefin Andersson?” Mannen frös till när han hörde deras namn, minnen vällde tillbaka; de lyckligaste och detdär de togs ifrån honom. Han kunde inte lita på att sin röst skulle hålla så han nickade bara ljudlöst för att bekräfta.

Kvinnan visste hur mannen kände. Hon var väldigt bra på sitt jobb. Hon lade sin hand på hans axel, som hon alltid gjorde med dem som inte riktigt kommit över deras käras död.

”Jag beklagar.”

Sara Hugner 9B

Posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg, Noveller och berättelser | Tagged | 1 Comment

Att inte orka

Karl stod lutad över en gammal byrå i möbelaffären. De andra som jobbade där hade gått på lunch, så Karl var den enda kvar i den dammiga butiken. Även fast han inte fick så stod han med sina smutsiga skor på den dyraste mattan i butiken. 151,133 kr var alldeles för mycket pengar för en gammal matta och även om Karl skulle ta ut alla sina pengar på banken så skulle han inte ha råd att betala den. Men Karl orkade inte bry sig, inte idag. Han fiskade upp sin mobil ur fickan och började klicka sig in på ett av hans vanliga chattrum. ”Doktor L har loggat in” blinkade till på den ljusblåa skärmen men chattrummet var helt tomt.

Faktiskt var det mesta omkring honom tomt just nu. Det var ingen i möbelaffären, det var ingen ute på gatan och inte ens i den i vanliga fall överfyllda blomsterbutiken på andra sidan gatan syntes en enda människa till. Han orkade inte ens luta sig mot den gamla byrån längre. Istället så satte han sig mot väggen bakom kassan. Plötsligt så pep det till i mobilen. ”Dina biljetter finns att hämta på ditt närmaste postkontor” stod det med kolsvarta bokstäver på den bleka skärmen. Biljetterna till operan som mamma och Alice skulle ha gått på nästa helg. Men mamma och Alice skulle inte gå någon opera. Mamma skulle inte spela samma operaskiva gång på gång i den slitna cd-spelaren. Karl skulle aldrig mer ha tid till at bli irriterad på henne när hon gång på gång spelade sin favorit låt på repris. Karl kunde inte komma ihåg vad låten hette, inte ens hur den gick men numret minns han. Alltid samma låt, nr femtio, nr femtio, nr femtio.

Men eftersom att mamma och Alice inte skulle gå på opera nästa helg så hade han ingen användning av opera biljetter. Egentligen hade han ingen användning av mobilen heller. Chattrummet var tomt, det var ingen som skulle ringa honom, han orkade inte höra mer från begravningsbyrån längre och flyttfirman skulle antagligen skicka honom ett brev i stället för att ringa. Hon höjde armen och slungade iväg mobilen tvärs över den dystra affären. Det landade med en mjuk duns i en mörkblå soffa vid den andra väggen och där skulle den få ligga. Karl reste sig och gick och hämtade sin jacka. Han orkade inte vara kvar längre, om de andra kom för sent från sin lunch och butiken blev rånad så fick de skylla sig själva. Det var kallt ute på gatan, och i det här kalla vintervädret så skulle det skulle ha varit alldeles för kallt för att någonting skulle brinna. Men det var det tydligen inte den där dagen. 

Det hade gått två veckor från den där dagen då hela lägenheten hade stått i lågor. Det hade Gått två veckor sen Karl hade gått ner till apoteket för att köpa hostmedicin till lilla syster Alice som låg hemma sjuk. Det hade gått två veckor sen Mamma hade satt på spisen för att värma tevatten och det hade gått två veckor sen Alice hade svimmat av sin feber. Då hade mamma helt glömt bort den varma plattan, och inte viste hon att låg ett par diskhandskar på just den varma plattan.

Och för precis en vecka sedan hade Karl fått ringa till begravningsbyrån och berätta att han behövde två kistor, en större, en mindre.

Ja, det var inte konstigt att Karl inte orkade stanna i den trånga, dammiga möbelbutiken.

Posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg | Leave a comment

Det är en del av mig

Hon springer för allt som hon är värd. Hon springer och springer och springer, men det är inte tillräckligt. Det blonda håret fladdrar bakom henne, inte längre uppsatt i en perfekt knut. Den svarta klänningen är smutsig och klackarna sjunker ner i snön. Hon springer längs den mörka gatan med de gråa husen, förbi blomsteraffären, banken, möbelaffären och den nedlagda flyttfirman. Allt är stängt, vilket inte är så konstigt med tanke på att det är strax efter midnatt på en lördagskväll. Det är inte lätt att springa i högklackat men det finns inte tid nog till att stanna för att ta av sig dem. Hon förstår att hon måste springa, fortare än vad hon någonsin gjort. Så fort att de inte kommer ikapp henne.

Det fanns en tid då Alice var helt lycklig. Det var innan hennes bästa vän, Nellie, förändrades. Det var en dag då de gick till skolan tillsammans, precis som de alltid gjort. Men precis innan de gick in igenom grinden till den rödmålade skolbyggnaden stannade hon och sa:

”Jag har något till dig.”

”Va? Du är väl medveten om att det varken är min födelsedag eller julafton än?” Svarade Alice lättsamt.

Till svar så plockade hon upp ett silverhalsband ur sin jackficka. Det var underbart, ett silverhjärta hängandes på en tunn kedja. Hjärtat pryddes av spiralformer ingraverade i den glänsande metallen. Alice hade aldrig under alla de år som hon känt Nellie sett henne utan det runt halsen.

”Men…” började hon protestera.

”Inga men, jag vill att du ska ha den. Det är en del av mig. Du är min bästa vän, och du kommer alltid att vara det. Bara ta den.” Det gick inte att säga emot henne när hon stirrade på henne med de där stora, tillitsfulla ögonen. Alice sträckte fram sin hand, och Nellie lät halsbandet falla ner i hennes öppna handflata. När hon lyfte upp kedjan för att sätta den runt sin hals så upptäckte hon något som hon inte sett förut; på baksidan av berlocken var siffrorna 15 11 33 ingraverade.

Efter det så började saker och ting att ändras. Både Nellie och hennes mamma betedde sig som om de var jagade av demoner. De var alltid stressade. Hon kunde inte koncentrera sig i skolan. En gång somnade hon med huvudet på skolbänken. När Alice väckte henne så tittade hon på henne med det röda håret tilltufsat och panikartad blick.

”Låt mig inte somna igen. Förstår du det?!”

”Ja, ja du behöver ju inte skrika åt mig. Gå och lägg dig lite tidigare bara.” Svarade hon något stött.

”Du får fan inte säga åt mig vad jag ska göra!” Hon reste sig upp så hastigt att stolen föll omkull. Hon tittade på henne med en mycket underlig min innan hon sprang ut ur rummet, följd av en mängd chockade miner.

Dagen på operan var en vändpunkt. Klassen var på ett obligatoriskt besök på operahuset inne i centrum. Nellie var på lika dåligt humör som vanligt. Men när en av de yngre manliga skådespelarna ropade ut:

”Tjejer, mitt telefonnummer är 50 50 50. Ring mig!” efter föreställningen så sprack de båda upp i ett leende. Det var nog inte ofta han hade en hel gymnasieklass som tittade på föreställningen. Publiken började sakta men säkert lämna salongen men de två satt kvar i de sammetsklädda stolarna. Ingen av dem sa ett ord på en mycket lång tid.

”Förlåt” sa Nellie och bröt därmed tystnaden.

”Du måste verkligen prata med mig” svarade Alice utan att möta hennes blick.

”Jag ska. Jag ska berätta allt. Men jag lovar dig att du inte vill höra det. Det är inte bra för dig att höra det. Men jag har inget val. Jag gjorde mitt val i samma sekund som jag gav dig det där halsbandet.” Hon pekade på smycket som hängde runt Alice hals.

”Jag förstår inte.”

Just då kom en städare fram till dem och sa åt dem att de var tvungna att lämna salongen så att personalen kunde städa. Båda flickorna tittade lite surt på mannen, men de gjorde som han sa, reste på sig och gick ut.

”De behöver det där halsbandet, eller rättare sagt den där koden, för att ta sig in i kassaskåpet.” viskade Nellie. De stod utanför apoteket nu. Många människor passerade dem, men fyllda av sina egna problem var det ingen som lade märke till deras konversation.

”Min pappa är rik. Riktigt rik. Var rik rättare sagt. Och det finns de som är ute efter hans pengar. De är galna Alice, galna. Och vi har försökt undvika dem i flera år.”

”Varför ringer ni inte bara polisen?”

”Vi har försökt.”

”Och? Vad hände?” frågade Alice oroligt.

”De dödade min pappa och min syster.” svarade hon nollställt. Men, när hon såg in i hennes gröna ögon så gick det inte att tvivla på att det hon sa var sant.

De kom ikapp henne. Det var trots allt oundvikligt. En av männen griper tag i hennes handled och tvingar henne att vända sig om. Hon såg nu rätt in i det hemska ansiktet.

”Hej gullet, jag heter Karl och du, du är Alice.” Sa han med ett nöjt leende på läpparna. De tre männen omringar henne, och eliminerar på så sätt alla möjligheter till att fly.

”Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig!”

”Oj, oj, oj! Här har vi en med temperament.”

”Jag hatar dig. Nellie kommer aldrig mer att få se en soluppgång, aldrig mer sova en hel dag, aldrig gifta sig, aldrig skaffa familj. Jag såg dig där. Du låtsades komma från begravningsbyrån, eller hur? Det var så du kom in. Påverkar det dig inte alls. Den större och den mindre kistan stod där på grund av dig och ändå så rörde du inte en min.”

”Åh titta, en tår” svarade ledaren samtidigt som han drog sitt pekfinger längs sin kind. Som svar hörs elaka skrattsalvor från de andra två.

”Ska vi sätta igång eller?” Sa mannen bakom henne otåligt. I handen håller han en kniv.

”Ja, det gör vi” svarar han med ett fullgott flin på läpparna. Han flyttar långsamt sin bleka hand från hennes arm upp till hennes hals och rycker loss det silvriga smycket, som under natten har tappat all sin glans. Han studerar det en sekund, men han är missnöjd med vad han ser. Hon tar av sig de svarta högklackade skorna. Hon kan inte låta bli att le. Handen knyter sig runt den lilla silverbiten i fickan på den svarta skinnjackan.

”Ja, lycka till med det där då. Det var inte trevligt att träffas. Och förresten, om jag vore er så skulle jag uppskatta mina sista minuter i frihet.” Med det som sina sista ord trycker hon sig förbi männen och börjar springa. När hon vänder sig om så ser hon att männen tittar dumt på varandra, för lamslagna för att göra något. Det här var en vändning som de inte väntade sig.

 

Det lilla försprånget är allt hon behöver. För varje steg som hon tar så kommer hon ett steg längre bort ifrån dem och ett steg närmre omvärlden. Hon har gjort det hon lovade att hon skulle göra. De kommer aldrig att skada någon igen. En bit bort hörs ljudet av sirener. Först nu kan hon stanna upp. Nu finns inte längre den målmedvetenhet som hon upplevt under den senaste tiden kvar. Hon sjunker ner i snön, bland tårar som frusit till is.

 

Klara Palm 2011

Posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg | Tagged | Leave a comment

Allt för min bror

Allt har ett pris. Inget i livet är gratis.
Jag kastar mig åt sidan och hinner i sista sekund undvika ett förödande slag mot midjan. Den gigantiske vålnaden hämtar sig snabbt och slänger sig med en väldig kraft rakt mot mig, med yxan i högsta hugg. Adrenalinet pumpar genom kroppen, varje centimeter av min kropp värker, orden från min far ringer i mina öron. Jag kan inte ge upp, får inte ge upp.
Med en kraftansträngning rullar jag snabbt åt sidan, bara någon decimeter men tillräckligt för att få jätten ur balans. Han snubblar till och tumlar handlöst rakt mot mig. När han faller över mig håller jag upp mitt svärd och ser hur vitt blod smutsar ner bladet. I nästa sekund träffar varelsens döda kropp mig. Luften slås ur mina lungor, ett vitt flimrande ljus täcker mitt synfält. Jag ignorerar smärtan och knuffar med all min styrka på köttmassan, till ingen nytta. Det du känner nu är inte viktigt. Vad är en minut av plåga jämfört med de miljarder år världen har existerat. Jag hade kunnat bli en doktor. Doktor Alice Linderman. Doktor L. Det hade passat min mamma apotekaren så mycket bättre i smaken. Om valet hade varit hennes hade både jag och min bror jobbat på operan, apoteket, banken och den nya exklusiva möbelaffären samtidigt. Hon kunde inte släppa taget om sin dröm om ett liv av rikedom och lyx. Det var mor som sken upp, inte Karl, när läraren berömde hans flitighet. Under så lång tid fick vi offra vår egen vilja för hennes glädje. Det var egentligen hon som drev iväg oss från vårt hem och ut i vildmarken. Jag kan bara tacka min bror för att han övertalade mig, annars hade jag sjungit på operan 50 50 50 Fantástico vid det här laget. Låt inte henne distrahera dig, din bror kan vara i fara. Han har aldrig varit den skickligaste med ett svärd. Tanken på min mor ger mig en omänsklig styrka. Jag häver mig upp på armbågarna och med ett ansträngt vrål dumpar jag den sargade kroppen ner på det blodiga gräset. Vid det här laget har blodet ändrat färg från skimrande pärlvitt till sliskigt korpsvart. Jag intar en hukande position och spanar efter Karl. Striden har dragit sig närmare byn och jag ber en stilla bön att mina gamla vänner inte är kvar i sina hem. Du måste fokusera, hitta din bror och ge dig av härifrån. Vi skulle bara tillbaka för att ta emot vårt arv. Vi hade genom en gammal man på ett värdshus fått reda på att paret Linderman gått bort. Det hade varit en stor chock för oss båda. Trots det valde vi tillslut att återvända hem. Karl hade till en början velat, men envis som jag var hade jag lyckats övertala honom. Vi behövde trots allt pengarna. Begravningsbyrån hade haft kistorna framme när vi hämtade ut vår del.
De hade varit tomma, såklart, men det påverkade mig ändå att se mina föräldrars sista viloplats. En större för min stackars far, och en mindre för min mor. Under deras namn stod två datum. Det första från dagen då de föddes och det andra, inte äldre än några veckor, var den förfärliga dag då de hittades döda. 15 11 33 var dagen då stenen av förväntningar och ansvar föll till marken och en mantel av sorg lades på mina axlar. Allt har ett pris. Jag fällde en bitter tår då vi passerade blomsteraffären som min far ägt, alldeles förfallen, med vissna blommor och tomma hyllor. Fokusera, hitta Karl. Jag skakade på huvudet som för att ruska bort de distraherande tankarna. Det finns inget du kan göra åt saken nu, intalade jag mig själv. Min inre monolog avbryts av en pil som viner förbi någon centimeter från mitt öra och kapar av en decimeter av mitt hår. Jag ser bågskytten, vars pil nästan hade kostat mig livet, stirra ondskefullt mot mig medan han laddar en ny pil på bågen. Jag slösar inte en sekund. Snabbare än jag trott var möjligt vänder jag mig om, slår en döende vålnad ur min väg, och rusar mot en stor vit sten knappt tre meter bort. Den kan ge mig det skydd jag behöver mot den hastigt inkommande pilen. Jag är snabb, men inte snabb nog. Som jag kastar mig in bakom stenen och landar på en död människa känner jag hur min högra häl genomborras av ett vasst objekt. Jag biter ihop hårt och känner blodsmak i munnen.
Åter igen blockeras mitt synfält av ett vitt ljus och den här gången har jag svårt att hålla mig vid medvetande. Jag stänger mina ögon för att samla kraft. Du måste fortsätta, öppna ögonen, leta efter Karl.
När jag öppnar ögonen igen ser jag förödelsen på slagfältet. Blod överallt, rött, vitt och svart har blandats ihop till en gråaktig sörja på marken, ur de döda människorna rinner klarrött blod ner i gyttjan. Så blir en av demonerna överlistad av en ung man som lyckats hålla sig undan deras vassa blad och giftiga pilar. Blodet sprutar ut från kroppen och sprejar allt inom några meter vitt. Hela scenen är surrealistisk och jag är som förstelnad bakom min sten. Men så ser jag honom. Som den nyligen dräpte vålnaden faller ser jag hur ett bekant ansikte vänder sig mot mig.
Hans ögon är fyllda av panik när han med nöd och näppe undviker ett knytnävsslag mot ansiktet. Jag sprätter upp från mitt gömställe, och utan att tänka en sekund rusar jag rakt mot vålnaden. De är knappt femtio meter bort, det kommer inte ta mig mer än tjugo sekunder att nå dem. Men när jag ser hur Karl backar upp mot kortsidan av den förfallna flyttfirman inser jag i panik att tjugo sekunder kanske inte kommer att räcka. Jag hoppar över döda och döende kroppar utan att titta bakåt en sekund. Hjärtat dunkar hårt i bröstet och jag känner pulsen i öronen. Han får inte dö. Vadsomhelst utom det här. Vålnaden har nu backat upp Karl mot väggen och drar sakta sitt svärd ur bältet. Mitt blod känns som om det fryst till is när jag ser Karls ansikte. Jag har sett honom rädd förut, med panik i blicken och munnen i en ansträngd grimas, men aldrig såhär. Man ser nästan lugn ut, som om han vet att det här är slutet och har accepterat att han ska dö. Men jag är bara några meter ifrån dem nu och tänker inte låta något sådant hända.
Just som vålnaden drar svärdet bakåt, beredd att hugga in det i Karls mage, kastar jag mig framför min bror och en sekund senare känner jag hur svärdet genomborrar mitt bröst. Jag tänkte inte ens när jag gjorde det. Allt jag viste var att Karl måste överleva, till varje pris. Som min sista medvetna handling tar jag min dolk och kastar den mellan ögonen på Karls angripare. Jag faller med en lättad suck ner på marken. Min bror är vid liv, priset har betalats. Det sista jag ser innan jag somnar är min brors ansikte. Med sitt ljusa hår upplyst av solen som en gloria, ser han ut som en ängel som kommit för att ta med mig till himlen. När jag till slut tar mitt sista andetag hörs orden från min far som en viskning: Allt har ett pris. Inget i livet är gratis. Det är okej far, tänker jag. Alla skulder är betalda, vi ska snart ses igen.

Posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg | Tagged | Leave a comment