Dags för konstutställning

Klicka på era bilder och gör bildbeskrivningar med namn etc. /Cecilia

Advertisements
Posted in 9:an - tredje året, Bilder | 1 Comment

Flykten

Jag kom ihåg den gången då Karl och hans mamma skulle till mitt apotek för att köpa medicin den där soliga november dagen som var så härlig och underbar. Min systerdotter Alice Andersson var där och skulle göra det hon alltid drömt om. Ärva mitt apotek. Jag däremot skulle ut på äventyr för att aldrig komma tillbaka.

Dagen var underbar för mig men den skulle inte bli underbar för Karl och hans mamma. Jag förberedde mig för avfärd i hallen och hörde hur Karl och hans mamma skällde ut Alice och sa att en ung kvinna inte kan sköta ett apotek. Det var tråkigt och höra men jag ville ge mig av. Jag hörde hur Alice sa att jag hade gett mig av på äventyr för att aldrig komma tillbaka.
Jag såg hur Karl och hans mamma gick mot begravningsbyrån för de trodde väl att jag skulle gå och begrava mig levande och det var nog med äventyr för dem. Men jag skulle bort från den här hålan och det var mitt äventyr. Jag tänkte då taktiskt och handlade sånt som jag skulle behöva ha på mitt äventyr. Samtidigt ringde Karl och hans mamma 50 50 50 till operan utifall om jag hade gömt mig där så skulle jag inte kunna smita. Men inte var jag där inte. Karl och hans mamma letade vid blomsteraffären, banken och Snickare Görans möbelaffär, nog måste man va bra desperat för att leta vid blomsteraffären för den är ju nerbrunnen sedan länge. Nog hade jag varit över hos Göran och köpt två kistor som jag skulle kunna behöva på mitt äventyr.
När väl jag var på väg mot hamnen där mitt skulle äventyr börja hade jag allt jag behövde mat, vatten, kläder och sånt som är nödvändigt när man ute på äventyr för att aldrig komma tillbaka. Jag hade koordinaterna för den plats jag skulle resa till för att aldrig komma tillbaka. Koordinaterna var: 15 11 33. Struntprat, jag begrep inte geografi på den tiden och gör inte det nu heller. Jag visste i alla fall att jag skulle behöva segla söderut, sen nordväst för att ändra kursen rakt norrut och till sist segla österut – enkelt.
Mitt liv i den här hålan var snart slut. Jag hade köpt en vacker Avanti som jag skulle ut och äventyra med. Jag hade två kistor, en stor och en liten. I min stora kista hade jag proviant och i den lilla kistan som var mer som ett skrin hade jag mina käraste ägodelar.
Jag riggade min Avanti, jag kände att jag hade nordanvinden med mig. Jag kände att något var fel, men jag oroade mig inte. Jag åkte äntligen ut på äventyr för att aldrig komma tillbaka.
Jag hade åkt i två och en halvtimme längs ostkusten, mitt äventyr hade börjat och jag skulle aldrig komma tillbaka. Jag tog fram min stora kista och tog fram mat att äta. Till min förvåning upptäckte jag ett stort ihoprullat tygstycke som låg under däck vid mitt lilla skrin. Var det ett extra segel? För inte fick jag ett extra segel på köpet. Jag vecklade ut seglet och till min stora förvåning låg där Karls mamma med en kniv i handen. Hon hoppade fram och försökte dräpa mig. Hon sa ilsket att jag behövdes i stan men jag hade gjort mitt beslut och jag skulle ut på äventyr för att aldrig komma tillbaka.
-Vi har ingen bättre doktor än du, sa Karls mamma, vi behöver dig. Jag protesterade och uppmanade Karls mamma att Alice är en mycket duktig ung flicka.
-Hon klarar det, jag lovar, protesterade jag övertygande.
-Alice kommer supa ihjäl sig och alla i vår by skulle dö i pest och alla andra sjukdomar som härjar i vår stad, konstaterade Karls mamma. Sen minns jag bara att jag fick ett slag i nacken, jag vaknade sedan och märkte när jag vaknade att jag var bunden. Karls mamma sa då till mig att vi var på hem igen. Det kunde jag inte tillåta, så jag slappnade av och försökte komma på ett sätt att knyta upp repet som jag var bunden med. Jag visste vad som behövde göras. Karls mamma var komplett galen och om mitt äventyr skulle bli av kunde jag bara göra en sak. Dräpa henne. Jag fick loss repen, hoppade fram och slängde Karls mamma i det iskalla vattnet och sa att ingen kommer hitta mig. Karls mamma försökte desperat simma efter min båt men jag var snabbare.
Jag tog fram mitt gevär och sa att jag skulle skicka pengar till Karl och sedan sköt jag henne så hon inte skulle behöva lida.
Det var början på mitt äventyr och jag är fortfarande ute på äventyr långt österut. Världen jag är i ställer hårda krav, men jag klarar mig. Jag vet ej hur Karl mår och jag vill ej heller veta det. Jag tänker fortsätta äventyra och kommer aldrig komma tillbaka.

Posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg | Tagged | Leave a comment

Nu när du är borta

Ingen ska behöva känna hur det känns att förlora den man älskar mest, att förlora den som stått en närmast, allt skulle bli så perfekt ”och du skulle aldrig ha funnits”.

Allting var så perfekt. Banken accepterade vår förfrågan om lån, flyttfirman var klar och vi hade precis flyttat in i våra drömmars villa. Vi hade kommit till ett område med stora tomter vackra hus och trevliga grannar; allt för att du skulle komma. Mamma och pappa kände sig tryggare att bo nära staden, närmare sjukhuset.
På ultraljudet någon månad tidigare hade vi fått reda på att du var en kille och efter många diskussioner vann mamma, du skulle heta Karl. Inom den senaste veckan har allting hänt så snabbt. Vi har inte hunnit etablera oss ännu i vårt nya hem och det stod ouppackade kartonger överallt i villan.

På kvällarna, när allting var lugnt och stilla hemma tog vi långa promenader i den lilla vackert belägna staden längs vattnet. Där gick vi bl.a. Förbi apoteket, vilket jag kommer ihåg då mamma behövde smärtstillande till magen, vi gick också förbi ett antal fler butiker t.ex. en blomsteraffär och en möbelaffär, där det var förvånansvärt mycket turbulens. När vi gick där på grusgången längs vattnet blev allting så klart för mig. Jag visste att allting aldrig skulle bli detsamma.

Vi var en lycklig familj men nu handlade alla samtalsämnen om dig, varför vi flyttade hit var bara tack vare dig och det kändes som om lilla Alice som alltid varit så älskad, nu bara var bortglömd. Det var som om jag inte fanns längre. Du hade kommit in i mitt liv och tagit över allt och det var därför jag klandrar dig. På kvällarna när jag skulle gå och lägga mig så sa jag god natt till mamma och pappa och det ända jag fick tillbaka var en vikning och inget mer, inte ens en blick och sedan fortsatte dem att klappa magen.

På torsdagen då nästan allt var uppackat ur kartongerna kände pappa att mamma behövde ta en paus och tog med oss till operan. Jag hade aldrig varit på operan förut hade hört pappa tala om hur storslagna rösterna var, han sa att det var som godis för hörseln. Pappa hade rätt det var storslaget men på operan insåg jag något mycket viktigare. När jag såg mamma och pappa stå där i båset och hålla om varandra blev jag varm i hela kroppen, jag kände mig lycklig. Innan du hade kommit in i våra liv bråkade mamma och pappa väldigt mycket och nu kändes det som om de var förälskade på nytt. På operan hände något annat emellan dig och mig. När jag gick fram och la min hand på mammas mage fick jag min första känsla av att du var mänsklig, att du verkligen var min syster.

Efter operan var då det hände. Mamma hade en oerhörd verk i magen och var tvungen att sätta sig ner på en bänk. Jag hade aldrig sätt mamma så svag och hjälplös förr.
Mamma ville att pappa skulle vara med henne i ambulansen och när jag vinkade av ambulansen så var redan faster Erika där och hämtade upp mig.

Efter att vi hade ätit så tog faster Erika med mig in till sjukhuset där vi mötte pappa kallsvettig i väntrummet. Han berättade att någonting hade gått fel. När pappa berättade det fick jag en klump i halsen och kände mig illamående. Han berättade att barnet hade dött i magen på väg in till sjukhuset, nu låg mamma i narkos och doktor L gör allt för att spara hennes liv.

Detta var den mest plågsamma dagen i mitt liv. Och när doktor L till slut kom ut med beskedet att du var död Blev allt så tomt. Och nu när ni är borta är det enda som finns kvar av er två kistor, en liten och en stor. Av Anton Thelander

Posted in 9:an - tredje året, Noveller | Tagged | 1 Comment

Tänk vad världen är liten

Jag slog 50 50 50 på telefonen. På lappen jag hade hittat hade det stått Operan 50 50 50, det måste väl vara telefonnumret till Operan. Det gick två signaler innan jag tryckte röd lur och avbröt. Vad skulle jag ens säga om någon skulle svara? ”Hej jag heter Vera, och jag undrar om ni har kontakt med någon som heter Alice, eller kanske Karl?” Nej.

Jag måste först ta reda på mer, lista ut vad mer av orden och siffrorna på lappen stod för.

Egentligen kanske det inte var något alls med lappen, men eftersom den var kvarglömd i huset där min pappa precis flyttat in, ville jag på något sätt tyda den. Kanske var det bara att jag ville fördriva tiden, man har inte direkt mycket på schemat när man är arbetslös. Ett par arbetsintervjuer hade jag i och för sig de kommande dagarna, men det var inte mycket att planera eller förbereda sig på.

Jag kollade ner på lappen. Läste orden om och om igen och försökte lista ut var jag kunde börja. Flyttfirman måste ju ha varit flyttfirman de tog hjälp av när de skulle flytta ut ur huset. Möbelaffären kanske var att de skulle köpa nya möbler till sitt nya hem. Apoteket kunde jag inte alls förstå vad det skulle stå för, men blev när jag läste det påmind om att jag var tvungen att köpa ny pollenmedicin.

Jag drog på mig min nya röda kappa och började cykla bort mot Centrum. Det var en skön vårdag. Runt 8 grader, vindstilla och sol ska man inte klaga på i Mars. Jag ångrade snart att jag hade tagit på mig kappan, när jag cyklade blev det otroligt mycket varmare än jag hade trott. Efter 10 minuter av hårt trampande och flås låste jag fast cyklen i stället utanför Centrum och började gå in mot Apoteket. Det tog inte lång tid på Apoteket, det var måndag, och eftersom de flesta jobbar på måndagar var hela Centrum nästan helt folktomt.

Jag var på väg ut till cykeln igen när jag fick syn på siffrorna. 15 11 33. Var hade jag sett det numret förut? Då slog det mig! Lappen, numret stod på lappen som jag hade hittat i pappas nya hus. Jag drog upp lappen ur fickan och, mycket riktigt, där stod siffrorna, 15 11 33. Numret gick till en blomsteraffär, Majas blommor. Jag kollade ner på lappen, och där, strax under telefonnumret stod det Blomsteraffären. Jag hade börjat cykla hemåt när jag fick världens snilleblixt! Brevlådan, efternamnet till husets förra ägare stod ju på brevlådan.

Pappa hade ringt senast igår och påpekat att jag måste hjälpa honom att fixa en ny sådan där liten snitsig skylt där det skulle stå Svensson. Helst B. Svensson, pappa tyckte det var viktigt med det är B:et eftersom han tyckte att alla i hela Sverige hette Svensson. Då ville han ha den lite mer unik men ett B som stod för hans förnamn Börje.

Eftersom pappa hade flyttat in bara två kvarter ifrån min lilla lägenhet, åkte jag förbi på en gång för att se vad det egentligen stod på brevlådan. Bendell. Det kan väl inte vara så många i Sverige som heter Bendell?

Väl hemma igen så gick jag in på datorn, letade upp någon namnräknehemsida. Det är egentligen mest på skoj folk brukar gå in på sådana sidor och kolla hur många som heter likadant som en själv. Jag knappade in Bendell i sökfältet och klickade på sök. Efter en knapp sekund kom det upp tre namn. Rolf Bendell, Karl Bendell och Alice Bendell. Yes! Två av namnen hade ju stått på lappen. Mitt detektivarbete gick framåt i alla fall!

Efter lite sök på eniro.se såg jag att alla Bendell hade samma adress, de var alltså en familj. Kvarnvägen 12, adressen de var registrerade, på låg inte så långt härifrån. Det var på vägen bort mot Centrum och det tog nog inte mer än 7 minuter att cykla dit. Det var ju lite knasigt att bara flytta ett par kvarter tycker jag. Men jag bestämde mig för att cykla dit och bara se efter hur huset såg ut, och om jag hade tur kanske jag skulle kunna skymta någon i familjen Bendell också!

Jag tog med mig lappen, men denna gången hoppade jag över att ta på mig kappan.

Jag stannade cykeln utanför det vita huset på Kvarnvägen, för att det inte skulle se ut som att jag var någon brottsling som stod och spanade efter inbrottsmöjligheter slog jag mig ner på bänken som stod på andra sidan gatan. Då såg jag hur en lampa tändes på övervåningen! Någon var hemma ändå, jag hade haft väldigt mycket tur idag. Jag satt kvar på bänken och tog upp min mobil och knappade iväg ett sms till pappa, mest för att jag inte ville glo på huset.

”Hej pappa, spelar det någon roll vilken färg din skylt till brevlådan är? J” Det började bli lite kallt, jag kunde visst aldrig ta rätt beslut när det gällde kappan. Ungefär en kvart och fyra sms senare öppnades dörren till det vita huset. En flicka i 14-års åldern steg ut och började gå ner för trappan. Hon hade precis stängt grinden bakom sig när dörren öppnades på nytt.

Herregud, jag tappade hakan, för det var inte den mannen jag hade tänkt mig. Den här mannen kände jag igen, vi hade varit på middag hos min storasyster en gång tillsammans. Det var min storasysters pojkvän Karls pappa. Det var alltså ”hennes Kalle” som var Karl Bendell.

”Alice, har du nyckel med dig? Jag tänkte åka och lämna en kartong till Kalle, så jag kanske inte kommer vara hemma när din träning slutar..”

Flickan som jag nu visste var Alice Bendell kände efter i jackfickan och fiskade upp en nyckelknippa och log ”jarå”.

Jaha, nu var det nästan klart. Jag kunde alltså bara fråga min syster och hon skulle antagligen kunna förklara alla orden på lappen, eftersom hon har varit nästan mer med Kalles familj än sin egen det senaste året. Jag skickade iväg ett nytt sms ”Hej Syster, kan du träffas imorgon eller något? Jag har lite frågor till dig.” Svaret kom redan efter någon minut ”Nej jag jobbar imorgon, som de flesta människor med jobb 😉 Men tar det lång tid, jag har tid någon timme nu på direkten?” Det var tur att jag bor i en sån liten håla, det tar inte mer än en kvart att ta sig någonstans. ”Vi möts utanför dig om 10 minuter då!” skrev jag tillbaka.

Sagt och gjort, 10 minuter senare stod vi utanför min systers port. Jag tog fram lappen och frågade om hon möjligen skulle kunna förklara alla orden. Det kunde hon, hon hade nämligen varit med när Kalle skrev lappen.

”Kalles och Alices mamma och lillasyster dog för ungefär två månader sedan. Då hade de två kistor en större till Elsa, och en mindre till Erika, lillasystern. De hade en jättefin begravning, de hade beställt blommor från blomsteraffären i centrum, dit det där telefonnumret dessutom går.” Sa hon och pekade på 15 11 33.

”Det var då, som Kalle och jag planerade att flytta ihop, de bestämde sig för att flytta ifrån sitt gamla hus till något mindre som de hade råd med på bara Rolfs inkomst. De hade i för sig en del av mamman, Elsas, pengar på banken. Rolf var tvungen att skaffa ett till deltidsjobb på Operan, för att kunna försörja honom och Alice. De fick sälja en del av sina gamla möbler på blocket och köpte dessutom lite nytt i möbelaffären. Rolf som gick in i djup depression efter sin hustrus död, gick till en doktor, Doktor L, och fick utskrivna antidepressiva tabletter som han skulle hämta ut på apoteket.” Hon tog en paus och fortsatte sedan:

”Jag trodde du visste det mesta av det här, även om jag inte hade berättat det. Kalle vill helst att inte så många vet, så han kan bli behandlad som innan alltihop. Så inte alla bara är blyga och tycker synd om honom. Men nu när de glömde lappen i huset och du hittade den, kunde jag ju inte låtsas som att jag inte visste”

Jag blev helt chockad. Jag hade ingen aning, inte för att jag hade varit så engagerad i min systers och Karls förhållande, men något borde jag nog ha vetat. I alla fall att pappa hade flyttat till deras gamla hus. Det kan verka konstigt att jag egentligen var rätt nära allt lappen handlade om, men så är det väl när man bor i en liten stad. Alla är på något sätt kopplade till varandra.

Tänk vad världen är liten.

Posted in Noveller | Tagged | Leave a comment

Snigel

Det var inte särskilt långt mellan skolan och flickans hus men det var tydligen långt nog för att bli distraherad. Flickan hade inte gått ensam hela vägen från skolan men hon hade blivit lämnad längs vägen då hennes vänner inså att hon var lika långsam som vanligt. Hon fick egentligen inte gå ensamt hem hade hennes mamma sagt och därför så hade hon en klump i halsen när hon vandrade vidare på den solvarma asfaltsvägen. Det gick inte särskilt snabbt för hon stannade hela tiden; för att dra upp sina vita strumpor, dra fingrarna genom håret, plocka en fin maskros eller någonting annat som är vikigt när man är en liten flicka på väg hem från skolan.

Det började droppa från den tunga himlen och i just denna sekund fick flickan syn på någonting längst fram på vägen. Det var en pytteliten snigel. En fuktigt liten hjälplös snigel som gömde sig under sitt sköra skal. Om inte hon skulle trampa på den skulle någon annan göra det.

Hon blev stilla och tittade på den så länge att hon inte märkte vad som hände. Det var som om tiden hade spolats fram och sen stannat utan att hon hängde med.

Mitt på den skrovliga solvarma asfalten låg ett slemmigt litet djur med sitt hus genomborrat genom den slemmiga kroppen. Och trots att skalet var så tunt så tunt så räckte det för att döda sin ägare. Bara ett par meter gick ovetande man i kostym och på andra sidan gatan stod en liten flicka med tårfyllda ögon.

Flickan torkade bort en tår från ögat och började långsamt att gå därifrån, bort från den lilla döda singeln.

För ett så bra sällskap var väll inte en liten krossad snigel?

Posted in 9:an - tredje året, Noveller | Leave a comment

Min mamma är med mig

 

Dagen var äntligen här då jag skulle flytta till min nya lägenhet. Jag gick upp för trappan och mötte en man som stirrade konstigt på mig men jag fortsatte förbi in i lägenheten. Jag gick in i köket där jag såg ett brev.

 Hej, jag heter Alice. Jag vet inte vem det är som läser det här men jag tyckte att det skulle vara kul för dig som nu har flyttat in i min lägenhet att veta lite om personen som bodde här innan. När jag kom till den här lägenheten visste jag på en gång att jag skulle köpa den. Den är liten och mysig med färgglad omgivning precis som jag vill ha det. Det är lite sån jag är. Liten och mysig.

 Nu ska jag berätta om varför det är du som bor här och inte jag. Jag bodde här själv i min lägenhet även fast min mamma och Karl, min pojkvän, var här nästan hela tiden, både för att jag ville det och för att det var viktigt för min mamma. Min pappa är död därför kunde inte han ta hand om henne. Du förstår, min mamma hade en sjukdom, en mycket allvarlig sjukdom. Doktor L. Som var mammas doktor hade nyligen sagt till oss alla tre, mamma, Karl och mig, att mamma bara hade några veckor kvar att leva och att vi skulle ta vara på den tiden. Så då gjorde vi det bästa vi kunde av tiden som var kvar. Min mamma var min absolut bästa vän och har alltid varit, så att veta att en människa som står en så nära kommer att försvinna för alltid vilken dag som helst är en obeskrivlig känsla. Jag mådde förskräckligt dåligt hela tiden men var tvungen att göra allt för att inte visa det. Det måste självklart ha varit jobbigt för mamma också, som alltid varit en lycklig människa som älskade livet.

 Jag och Karl bestämde oss för att vi alla tre skulle gå till operan en kväll för att fira lite att mamma hade klarat sig längre än förväntat. Biljetterna kostade 50 kronor var så Karl gick till banken för att ta ut lite pengar och jag gick ner på gatan till telefonkiosken för att beställa biljetter. De flesta hade inte några hemtelefoner på den tiden. Jag hade precis slagit in telefonnumret, 15 11 33 när jag såg Karl komma ner från dörren till lägenheten likblek i ansiktet. Jag visste redan då vad som hade hänt. Min mamma var död och det första jag tänkte var att jag borde ha varit där och att jag aldrig skulle ha lämnat henne ensam. Jag kände hur skuldkänslorna svällde upp i magen och de försvann aldrig. Jag grät inte utan jag bara stod där, det var som att jag hade svimmat. Jag har inget minne av vad som hände sedan.

 Efter några veckor liggandes i sängen bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag hade inte ätit på några dagar även fast Karl var där hela tiden och tröstade mig och försökte få mig att äta, dricka och tänka på annat. Men jag hade inte velat tänka på annat. Men som sagt, en vacker dag bestämde jag mig faktiskt för att gå ut. Inte för att jag skulle äta, dricka eller tänka på annat men jag skulle gå till möbelaffären som ligger precis runt hörnet. Jag hoppas att den fortfarande ligger där. En riktigt trevlig butik. Jag hade helt omedvetet bestämt mig för att byta ut alla möbler i lägenheten, eftersom allt i lägenheten påminde om henne. Jag gjorde det och när jag kom hem med massa nya möbler hjälpte Karl mig att ställa allt där det skulle vara utan att ifrågasätta någonting.

 Jag trodde att detta skulle hjälpa mig men det gjorde inte. Jag kunde inte tänka på någonting annat och det förstörde mitt liv. Karls också för den delen. Så därför bestämde jag mig. För att komma till mamma.

 När jag hade läst brevet från Alice blev jag rädd och det fanns tusen frågor i mitt huvud, som jag inte kunde ställa. Jag kunde inte sova på hela natten och var helt slut när jag skulle gå till jobbet. Apoteket låg precis runt hörnet, vilket jag insåg måste ha varit där möbelaffären låg. Men när jag kom dit kunde jag fortfarande inte koncentrera mig på jobbet så jag åkte utan att tänka till blomsteraffären och sedan till begravningsbyrån. Bredvid låg nämligen kyrkogården. Jag gick omkring och till slut såg jag två kistor, en större, en mindre. Jag tittade på namnet men det stod nåt annat namn. Till slut såg jag en familjegrav. Tre kistor, en pappa, en mamma och deras dotter. Alice. Jag böjde mig ner och la blommorna på graven. Hon blev bara 19 år gammal. Efter en stund märkte jag att det stod en man bredvid mig och när han såg att jag tittade på honom gick han fram till mig och gav mig ett brev och sen gick han därifrån.

 Hej igen. Så du har hittat mig. Jag ska bara säga en sak till. Flytta. För din egen skull.

Med vänliga hälsningar Alice

 Nästa dag kom flyttfirman och jag åkte vidare och kom aldrig tillbaka.

Louise Bonnevier 9B

Posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg | Tagged | Leave a comment

Tänk vad världen är liten

Jag slog 50 50 50 på telefonen. På lappen jag hade hittat hade det stått Operan 50 50 50, det måste väl vara telefonnumret till Operan. Det gick två signaler innan jag tryckte röd lur och avbröt. Vad skulle jag ens säga om någon skulle svara? ”Hej jag heter Vera, och jag undrar om ni har kontakt med någon som heter Alice, eller kanske Karl?” Nej.

Jag måste först ta reda på mer, lista ut vad mer av orden och siffrorna på lappen stod för.

Egentligen kanske det inte var något alls med lappen, men eftersom den var kvarglömd i huset där min pappa precis flyttat in, ville jag på något sätt tyda den. Kanske var det bara att jag ville fördriva tiden, man har inte direkt mycket på schemat när man är arbetslös. Ett par arbetsintervjuer hade jag i och för sig de kommande dagarna, men det var inte mycket att planera eller förbereda sig på.

Jag kollade ner på lappen. Läste orden om och om igen och försökte lista ut var jag kunde börja. Flyttfirman måste ju ha varit flyttfirman de tog hjälp av när de skulle flytta ut ur huset. Möbelaffären kanske var att de skulle köpa nya möbler till sitt nya hem. Apoteket kunde jag inte alls förstå vad det skulle stå för, men blev när jag läste det påmind om att jag var tvungen att köpa ny pollenmedicin.

Jag drog på mig min nya röda kappa och började cykla bort mot Centrum. Det var en skön vårdag. Runt 8 grader, vindstilla och sol ska man inte klaga på i Mars. Jag ångrade snart att jag hade tagit på mig kappan, när jag cyklade blev det otroligt mycket varmare än jag hade trott. Efter 10 minuter av hårt trampande och flås låste jag fast cyklen i stället utanför Centrum och började gå in mot Apoteket. Det tog inte lång tid på Apoteket, det var måndag, och eftersom de flesta jobbar på måndagar var hela Centrum nästan helt folktomt.

Jag var på väg ut till cykeln igen när jag fick syn på siffrorna. 15 11 33. Var hade jag sett det numret förut? Då slog det mig! Lappen, numret stod på lappen som jag hade hittat i pappas nya hus. Jag drog upp lappen ur fickan och, mycket riktigt, där stod siffrorna, 15 11 33. Numret gick till en blomsteraffär, Majas blommor. Jag kollade ner på lappen, och där, strax under telefonnumret stod det Blomsteraffären. Jag hade börjat cykla hemåt när jag fick världens snilleblixt! Brevlådan, efternamnet till husets förra ägare stod ju på brevlådan.

Pappa hade ringt senast igår och påpekat att jag måste hjälpa honom att fixa en ny sådan där liten snitsig skylt där det skulle stå Svensson. Helst B. Svensson, pappa tyckte det var viktigt med det är B:et eftersom han tyckte att alla i hela Sverige hette Svensson. Då ville han ha den lite mer unik men ett B som stod för hans förnamn Börje.

Eftersom pappa hade flyttat in bara två kvarter ifrån min lilla lägenhet, åkte jag förbi på en gång för att se vad det egentligen stod på brevlådan. Bendell. Det kan väl inte vara så många i Sverige som heter Bendell?

Väl hemma igen så gick jag in på datorn, letade upp någon namnräknehemsida. Det är egentligen mest på skoj folk brukar gå in på sådana sidor och kolla hur många som heter likadant som en själv. Jag knappade in Bendell i sökfältet och klickade på sök. Efter en knapp sekund kom det upp tre namn. Rolf Bendell, Karl Bendell och Alice Bendell. Yes! Två av namnen hade ju stått på lappen. Mitt detektivarbete gick framåt i alla fall!

Efter lite sök på eniro.se såg jag att alla Bendell hade samma adress, de var alltså en familj. Kvarnvägen 12, adressen de var registrerade, på låg inte så långt härifrån. Det var på vägen bort mot Centrum och det tog nog inte mer än 7 minuter att cykla dit. Det var ju lite knasigt att bara flytta ett par kvarter tycker jag. Men jag bestämde mig för att cykla dit och bara se efter hur huset såg ut, och om jag hade tur kanske jag skulle kunna skymta någon i familjen Bendell också!

Jag tog med mig lappen, men denna gången hoppade jag över att ta på mig kappan.

Jag stannade cykeln utanför det vita huset på Kvarnvägen, för att det inte skulle se ut som att jag var någon brottsling som stod och spanade efter inbrottsmöjligheter slog jag mig ner på bänken som stod på andra sidan gatan. Då såg jag hur en lampa tändes på övervåningen! Någon var hemma ändå, jag hade haft väldigt mycket tur idag. Jag satt kvar på bänken och tog upp min mobil och knappade iväg ett sms till pappa, mest för att jag inte ville glo på huset.

”Hej pappa, spelar det någon roll vilken färg din skylt till brevlådan är? J” Det började bli lite kallt, jag kunde visst aldrig ta rätt beslut när det gällde kappan. Ungefär en kvart och fyra sms senare öppnades dörren till det vita huset. En flicka i 14-års åldern steg ut och började gå ner för trappan. Hon hade precis stängt grinden bakom sig när dörren öppnades på nytt.

Herregud, jag tappade hakan, för det var inte den mannen jag hade tänkt mig. Den här mannen kände jag igen, vi hade varit på middag hos min storasyster en gång tillsammans. Det var min storasysters pojkvän Karls pappa. Det var alltså ”hennes Kalle” som var Karl Bendell.

”Alice, har du nyckel med dig? Jag tänkte åka och lämna en kartong till Kalle, så jag kanske inte kommer vara hemma när din träning slutar..”

Flickan som jag nu visste var Alice Bendell kände efter i jackfickan och fiskade upp en nyckelknippa och log ”jarå”.

Jaha, nu var det nästan klart. Jag kunde alltså bara fråga min syster och hon skulle antagligen kunna förklara alla orden på lappen, eftersom hon har varit nästan mer med Kalles familj än sin egen det senaste året. Jag skickade iväg ett nytt sms ”Hej Syster, kan du träffas imorgon eller något? Jag har lite frågor till dig.” Svaret kom redan efter någon minut ”Nej jag jobbar imorgon, som de flesta människor med jobb 😉 Men tar det lång tid, jag har tid någon timme nu på direkten?” Det var tur att jag bor i en sån liten håla, det tar inte mer än en kvart att ta sig någonstans. ”Vi möts utanför dig om 10 minuter då!” skrev jag tillbaka.

Sagt och gjort, 10 minuter senare stod vi utanför min systers port. Jag tog fram lappen och frågade om hon möjligen skulle kunna förklara alla orden. Det kunde hon, hon hade nämligen varit med när Kalle skrev lappen.

”Kalles och Alices mamma och lillasyster dog för ungefär två månader sedan. Då hade de två kistor en större till Elsa, och en mindre till Erika, lillasystern. De hade en jättefin begravning, de hade beställt blommor från blomsteraffären i centrum, dit det där telefonnumret dessutom går.” Sa hon och pekade på 15 11 33.

”Det var då, som Kalle och jag planerade att flytta ihop, de bestämde sig för att flytta ifrån sitt gamla hus till något mindre som de hade råd med på bara Rolfs inkomst. De hade i för sig en del av mamman, Elsas, pengar på banken. Rolf var tvungen att skaffa ett till deltidsjobb på Operan, för att kunna försörja honom och Alice. De fick sälja en del av sina gamla möbler på blocket och köpte dessutom lite nytt i möbelaffären. Rolf som gick in i djup depression efter sin hustrus död, gick till en doktor, Doktor L, och fick utskrivna antidepressiva tabletter som han skulle hämta ut på apoteket.” Hon tog en paus och fortsatte sedan:

”Jag trodde du visste det mesta av det här, även om jag inte hade berättat det. Kalle vill helst att inte så många vet, så han kan bli behandlad som innan alltihop. Så inte alla bara är blyga och tycker synd om honom. Men nu när de glömde lappen i huset och du hittade den, kunde jag ju inte låtsas som att jag inte visste”

Jag blev helt chockad. Jag hade ingen aning, inte för att jag hade varit så engagerad i min systers och Karls förhållande, men något borde jag nog ha vetat. I alla fall att pappa hade flyttat till deras gamla hus. Det kan verka konstigt att jag egentligen var rätt nära allt lappen handlade om, men så är det väl när man bor i en liten stad. Alla är på något sätt kopplade till varandra.

Tänk vad världen är liten.

Posted in 9B vs Strindberg | Tagged | Leave a comment