Om du bara hade sagt nej

–         Snälla, snälla, snälla mamma! Det kommer bli årets fest, jag bara måste få gå! Snälla jag ber dig! Alla ska dit, till och med Filippa ska gå! Hon kan ju inte gå utan hennes absolut bästa kompis? Och tänk att alla kommer prata om den här festen i evigheter och så kommer inte jag kunna vara med i samtalen för att jag inte fick gå för min morsa! Så jävla fittigt!

–         Men Alice. Hur många gånger ska jag behöva säga att du inte får! Om du ska gå måste jag skjutsa dig både dit och hem, och det vet du att jag inte kan! Om festen hade varit i våran del av Stockholm så visst, men nu är den 45 minuter bort och jag ska jobba natt, det fattar du väl själv att det inte går.

Allt var uppenbart. Mamma sket i mig och mitt liv, hon ställde aldrig upp. Men jag hade sagt till mig själv att jag inte skulle ge upp. Allt var ju redan klart. Kläderna, drickan och ciggen. Det ända som fattades var ett ”ja” från mamma.

Efter att jag tjatade på mamma ringde min telefon. På skärmen lyste numret 15 11 33 upp. Det var Filippas hemnummer. Hade aldrig orkat spara det, kunde det ändå utantill så såg ingen mening med att göra det.

Hon frågade hur allt hade gått med mamma och om hon sagt ja än. Svarade som det var att det mina argument inte gått igenom än. Med en suck i telefonen och lite småprat senare fick jag förfrågan om jag ville följa med ner till banken för att Filippa skulle ta ut pengar hon sedan skulle betala langaren med. Egentligen var jag ganska trött men hon övertalade mig.

Filippa visste precis hur hon skulle få med mig. Karl. Den snyggaste snyggingen i världshistorien som jag hade spanat in hur länge som helst! Han skulle komma på festen och självklart tyckte Filippa att jag skulle haffa.

Tjugo minuter senare stod jag och Filippa och väntade på att langaren skulle ringa eller att Karl ska komma. Eftersom jag redan hade dricka så sökte jag med blicken efter Karl.

–         Du borde färga håret brunt, så som jag har. Sa Filippa plötsligt. Dissa dina blonda lockar och fixa brunt hår, det skulle va skitfint till dina blå ögon!

–         Har funderat på det, men nu till sommarn vill jag ha blont. Du vet, till brun kropp haha.

–         Sant. Men när fan tänkte han ringa? Så typiskt Sampe att inte höra av sig.

–         Ska ni också fixa av Sampe? Där stod Karl och hade hört allt vad vi pratat om utan att vi märkt honom. Han tog upp sin mobil och gick in på kontakter. Klickade på grön lur då han bläddrat ner till operan 50 50 50.

–         Operan 50 50 50? Sa jag och Filippa i kör.

–         Haha jag vet inte. Döpte Sampe till det, fråga mig inte varför. Svarade Karl medan signalerna gick fram.

När jag gick och la mig den kvällen hade jag ett stort leende på läpparna. Direkt efter jag kommit hem när Filippa och Karl hade köpt dricka så pratade jag med mamma. Sa att jag kunde hjälpa henne mer här hemma eller vad som helst bara hon tog ledigt den natten så hon skulle kunna köra mig.

Efter ett bra skådespel av mig där jag nästan började gråta gav hon med sig. Nu gällde det bara att tagga inför festen som ägde rum om några dagar.

Dagarna gick och dagen med stort D var här. Kvällen kom och mamma körde mig till festen och nervositeten kom till mig. Tänk om mamma skulle märka drickan och ciggen i väskan. Men det hela gick super och innan jag visste ordet om det var jag inne i festhuset. Jag dansa mycket, rökte lite då och då och drack lagom mycket. Trodde jag. Kvällen gick och jag vinglade omkring på dansgolvet. Rätt som det var kände jag någons händer på mina höfter. Tänkte inte så mycket på det utan fortsatte att dansa med killen som nu vände upp mitt ansikte mot hans. Våra blickar möttes och hela min värld stannade till. Jag kollade in i dom ögonen jag kände så väl, såg på håret jag länge velat röra vid och kände hur våra läppar möttes.

–         Men nu måste jag bara få fråga dig, ska jag färga håret brunt eller ha kvar mitt blonda?

–         Du ska lätt ha kvar ditt blonda! Skitsnyggt! Svarade Karl.

Musiken dunkade ut ur högtalarna men det ända jag kunde höra var Karls ord som kom ut ur hans mun. Den munnen som jag hade kysst. Jag var mer än lycklig, jag svävade inte på rosa moln. Jag var på någon mycket bättre plats. Jag satt i en soffa tillsammans med min största kärlek! Livet var nästan för bra för att vara sant. Jag visste inte hur länge vi hade suttit där och pratat innan vi bytte rum. Det hade väl gått någon timme skulle jag ha trott. Karl stängde och låste dörren efter sig, gick över rummet till mig och drog mig intill honom. Jag vinglade till och landade på rumpan på golvet. Karl brast ut i skratt och jag skämdes något enormt, försökte ställa mig upp på benen igen men föll en gång till.

–         Du kanske ska lägga dig ner i sängen och vila lite. Rådde Karl mig.

Jag vet inte hur men plötsligt låg vi båda i 90sängen som fanns i rummet, mina byxor var uppknäppta och min tröja låg på golvet bredvid Karls t-shirt. Jag ansträngde blicken och såg Karls breda axlar, hans hår som inte var så välfriserat längre och märkte hur han la sig över mig. Det sista jag minns innan allt blev svart var hur han trängde sig in i mig.

Jag väcktes av den typiska Sony Ericsson ringsignalen. Det var ljust ute och musiken var låg. Tog upp mobilen och hörde mammas röst.

–         Alice! Vet du hur många gånger jag har ringt! Jag är på väg för att hämta dig, kommer om tio minuter. Va klar då!

Jag fattade ingenting. Allt var som en hemsk dröm. Hade jag inte, eller vänta nu. Var… Nej jag fick inte ihop någonting. Jag tog på mig tröjan och rättade till håret och gick ut i resten av huset. Såg ölbrukar, vodkaflaskor, plastglas, vin och redbullburkar över hela golv och bord. Människor gick runt och sa dom mest osammanhängande sakerna jag någonsin hört. Mitt huvud dunkade och jag försökte minnas vad som egentligen hade hänt. Små delar från kvällen fanns i mitt huvud men jag fick inte ihop några pusselbitar.

Jag gick ut. Mamma stod redan därute och väntade på mig. Jag svalde och gick mot bilen med värsta klumpen i magen. Min blick mötte mammas. Den var helt svart men samtidigt alldeles tom. Jag förväntade mig en STOR utskällning men när jag satte mig i bilen sa hon ingenting utan körde bara iväg. Hon körde fortare och fortare och höll hårdare i ratten. Mina ögon fylldes med tårar och jag fick fram ett tyst och mesigt förlåt. Det var då allt hände. Mamma vände ögonen mot mig och skrek. Ilskan vällde fram och jag hade aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag skämdes för mycket för att jag skulle kunna kolla in i hennes ögon så riktade ansiktet mot vägen.

–         Akta bilen mamma!!

Det var det sista jag hann säga innan allt än en gång blev svart.

Mitt liv skulle aldrig bli sig likt efter den dagen. Doktor L. kom in till mitt rum på sjukhuset. Han pratade om något piller som fanns på apoteket, frågade hur jag mådde, om jag hade ont någonstans, och så frågade han om jag ville ha något.

Jag svarade bara på den sista frågan. ”Nej.” Men det var en lögn. Det ända jag ville ha var ett svar på hur min mamma mådde.

–         Doktron..?

–         Alice, du kan kalla mig Lars. Men ja gumman, vad är det?

–         Var är mamma? Snälla svara…

Doktorn svalde hårt och suckade högt. Nu visste jag egentligen inte om jag ville höra vad han skulle säga, men så tog han sats och sa:

–         Alice, efter bilolyckan fick din mamma väldigt allvarliga skador. Vi har verkligen gjort allt vi kan, men det tycks inte som om det hjälpt. Din mamma var en mycket stark kvinna, men hon klarade sig inte.

Orden studsade i mitt huvud som ropen i en tunnel. Mamma, död. Jag fattade inte. Nej det kunde väl inte vara sant. Tittade ut genom mitt sjukhusfönster och ser regndropparna träffa rutan gång på gång. Precis som mina tårar rinner en efter en ner mot mina kinder. Vad skulle hända med mitt liv nu?

Efter en månad var jag helt återställd från mina skador. Eller nästan. Saknaden av mamma hade inte försvunnit det minsta, men idag var jag tvungen att säga hejdå. Ett riktigt hejdå. Inte ett som man säger och sen syns man igen nästa dag. Utan det här var på riktigt. Möbelaffären hade köpt det mesta av mina och mammas gamla möbler. Flyttfirman hjälpte mig in på ett barnhem där jag fick bo. Men jag trivdes inte där. Jag trodde aldrig att jag skulle göra det. Jag höll för den mesta delen hus på begravningsbyrån. Det kändes som om jag var nära mamma där. Men sen var dagen här. Begravningen var inte så stor. Själv hade jag inte vetat vilka som skulle komma. Begravningsbyrån hade fixat allt åt mig. Det ända jag själv hade gjort var att köpa några svarta kläder att ha på mig och blommor från blomsteraffären.

När jag hade anlänt till kyrkogården såg jag en kvinnlig präst, mammas jobbarkompisar, Filippa, Karl och en kista. Det hade känts så fel, så orättvist. Det borde ha varit två kistor, en större och en mindre.

Om du bara hade sagt nej, hade inget hänt.

This entry was posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg and tagged . Bookmark the permalink.