Min mamma är med mig

 

Dagen var äntligen här då jag skulle flytta till min nya lägenhet. Jag gick upp för trappan och mötte en man som stirrade konstigt på mig men jag fortsatte förbi in i lägenheten. Jag gick in i köket där jag såg ett brev.

 Hej, jag heter Alice. Jag vet inte vem det är som läser det här men jag tyckte att det skulle vara kul för dig som nu har flyttat in i min lägenhet att veta lite om personen som bodde här innan. När jag kom till den här lägenheten visste jag på en gång att jag skulle köpa den. Den är liten och mysig med färgglad omgivning precis som jag vill ha det. Det är lite sån jag är. Liten och mysig.

 Nu ska jag berätta om varför det är du som bor här och inte jag. Jag bodde här själv i min lägenhet även fast min mamma och Karl, min pojkvän, var här nästan hela tiden, både för att jag ville det och för att det var viktigt för min mamma. Min pappa är död därför kunde inte han ta hand om henne. Du förstår, min mamma hade en sjukdom, en mycket allvarlig sjukdom. Doktor L. Som var mammas doktor hade nyligen sagt till oss alla tre, mamma, Karl och mig, att mamma bara hade några veckor kvar att leva och att vi skulle ta vara på den tiden. Så då gjorde vi det bästa vi kunde av tiden som var kvar. Min mamma var min absolut bästa vän och har alltid varit, så att veta att en människa som står en så nära kommer att försvinna för alltid vilken dag som helst är en obeskrivlig känsla. Jag mådde förskräckligt dåligt hela tiden men var tvungen att göra allt för att inte visa det. Det måste självklart ha varit jobbigt för mamma också, som alltid varit en lycklig människa som älskade livet.

 Jag och Karl bestämde oss för att vi alla tre skulle gå till operan en kväll för att fira lite att mamma hade klarat sig längre än förväntat. Biljetterna kostade 50 kronor var så Karl gick till banken för att ta ut lite pengar och jag gick ner på gatan till telefonkiosken för att beställa biljetter. De flesta hade inte några hemtelefoner på den tiden. Jag hade precis slagit in telefonnumret, 15 11 33 när jag såg Karl komma ner från dörren till lägenheten likblek i ansiktet. Jag visste redan då vad som hade hänt. Min mamma var död och det första jag tänkte var att jag borde ha varit där och att jag aldrig skulle ha lämnat henne ensam. Jag kände hur skuldkänslorna svällde upp i magen och de försvann aldrig. Jag grät inte utan jag bara stod där, det var som att jag hade svimmat. Jag har inget minne av vad som hände sedan.

 Efter några veckor liggandes i sängen bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag hade inte ätit på några dagar även fast Karl var där hela tiden och tröstade mig och försökte få mig att äta, dricka och tänka på annat. Men jag hade inte velat tänka på annat. Men som sagt, en vacker dag bestämde jag mig faktiskt för att gå ut. Inte för att jag skulle äta, dricka eller tänka på annat men jag skulle gå till möbelaffären som ligger precis runt hörnet. Jag hoppas att den fortfarande ligger där. En riktigt trevlig butik. Jag hade helt omedvetet bestämt mig för att byta ut alla möbler i lägenheten, eftersom allt i lägenheten påminde om henne. Jag gjorde det och när jag kom hem med massa nya möbler hjälpte Karl mig att ställa allt där det skulle vara utan att ifrågasätta någonting.

 Jag trodde att detta skulle hjälpa mig men det gjorde inte. Jag kunde inte tänka på någonting annat och det förstörde mitt liv. Karls också för den delen. Så därför bestämde jag mig. För att komma till mamma.

 När jag hade läst brevet från Alice blev jag rädd och det fanns tusen frågor i mitt huvud, som jag inte kunde ställa. Jag kunde inte sova på hela natten och var helt slut när jag skulle gå till jobbet. Apoteket låg precis runt hörnet, vilket jag insåg måste ha varit där möbelaffären låg. Men när jag kom dit kunde jag fortfarande inte koncentrera mig på jobbet så jag åkte utan att tänka till blomsteraffären och sedan till begravningsbyrån. Bredvid låg nämligen kyrkogården. Jag gick omkring och till slut såg jag två kistor, en större, en mindre. Jag tittade på namnet men det stod nåt annat namn. Till slut såg jag en familjegrav. Tre kistor, en pappa, en mamma och deras dotter. Alice. Jag böjde mig ner och la blommorna på graven. Hon blev bara 19 år gammal. Efter en stund märkte jag att det stod en man bredvid mig och när han såg att jag tittade på honom gick han fram till mig och gav mig ett brev och sen gick han därifrån.

 Hej igen. Så du har hittat mig. Jag ska bara säga en sak till. Flytta. För din egen skull.

Med vänliga hälsningar Alice

 Nästa dag kom flyttfirman och jag åkte vidare och kom aldrig tillbaka.

Louise Bonnevier 9B

This entry was posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s