Jag beklagar

 ”Alice”

Mannen lät en utmattad suck passera sina läppar. Han hade varit väldigt trött på sistone, fast det kanske inte var så konstigt. Inte med tanke på vad som hade hänt.

Trafikljuset bytte från rött, till gult och till sist grönt. Han svängde till höger och körde in på dagiset, han behövde hämta sin dotter.

”15 11 33”

”Här har du numret till mitt kontor.” Han gav pappret till dagisfröken, han kunde aldrig komma ihåg vad hon hette. Marie? Eller var det Maria? Det spelar väl ingen roll, inte nu i alla fall. Dagisfröknarna ville aldrig tala med honom längre, fast det kanske inte var så konstigt det heller, de kunde inte se honom i ögonen längre. Inte efter det som hade hänt.

Dagisfröken, kanske det var Miriam, tog emot pappret, fast med blicken fäst på marken, hon ville nog undvika att titta in i hans ögon.

”Bara i utifall att.” Lade han dystert till. Alice hade betett sig underligt på sistone, fast det hade man förväntat sig. Med tanke på vad som hade hänt.

Dagisfröken, vars namn han inte kunde komma ihåg nickade, lade pappret i fickan och ropade till Alice att hennes pappa hade kommit. Alice dök efter någon sekund upp runt hörnet, hand i hand med Annika, en av de andra dagisfröknarna, en av dem som han kunde namnen på.

”Hej, Göran.” sade hon med ett sorgset leende, som om synen framför henne gjorde henne ledsen. Mannen försökte le tillbaka, men han kunde själv känna hur framtvingat det måste ha sett ut som om någon höll en pistol mot hans huvud eller en kniv mot hans hals.

Han ville ut därifrån, bort från deras sorgsna blickar, bort från alla ”Jag beklagar”. Han sträckte fram sin hand så att hans dotter kunde hålla i den. Alice släppte omedelbart Annikas hand och tog hans utan att säga ett ord, med blicken fäst på den vissnande blomma på fönsterbrädet. Hon talade inte längre, sade aldrig ett knyst.

”Banken”

Han öppnade dörren åt sin dotter, som genast klev in i bilen. Han gav henne ett varmt leende och frågade om hon kunde spänna fast säkerhetsbältet själv. Dottern svarade inte, hon nickade inte ens, utan klickade bara fast säkerhetsbältet utan ett ljud.

Han motstod viljan att sucka och stängde försiktigt dörren efter henne. Hennes beteende var fullt förväntat och helt förståeligt, men det gjorde det inte lättare för honom att hantera det.

Han visste inte hur han skulle tala till sin dotter längre. Skulle han tala lugnt och sansat eller kanske glatt och energiskt? Nej, definitivt inte glatt.

Alice må vara ett barn, men hon förstod exakt vad som hade hänt. Att låtsas som det aldrig hänt skulle inte göra saken bättre.

Han satte sig i förarsätet, satte i nyckeln och vred om. Motorn gav ifrån sig ett mjukt brummande, det var en väldigt tyst bil han hade, men det sades ju att alla elbilar var så tysta.

Han kände efter i sina byxor efter sin Iphone. Han behövde ringa till sin mamma och berätta att de skulle komma om några timmar, men han kunde inte hitta den. Han måste ha glömt den på kontoret.

Han svor ljudlöst, han ville inte att hans dotter skulle höra honom svära. Han körde ut från dagisparkeringen, mot banken där han jobbade.

”Jag glömde min telefon på jobbet, det kommer bara att ta någon sekund att hämta den, okej?”

Dottern nickade ljudlöst. Det tog bara två minuter att köra tillbaka till hans arbetsplats. Han körde in till parkeringen och gick snabbt in i banken.

I kassan stod en ung kvinna, hon kunde inte vara mer än 26 år. Han nickade artigt till henne och hon log tillbaka. Han skulle just berätta att han hade glömt sin telefon när hon tog fram den ur sin ficka och gav den till honom. Han hade börjat glömma saker på kontoret och det hade tydligen börjat märkas. Hon gav honom ett roat leende när han vände sig om för att gå.

Han rynkade ögonbrynen, hon måste vara ny. Inte så ny att hon inte kände igen honom, men ny nog för att inte veta vad som hade hänt.

Han tyckte inte om att hon log åt honom. Det vred om magen, det gjorde honom illamående att se någon le mot honom sådär. Han förtjänade inte sådana leenden.

”Blomsteraffären, Möbelaffären, flyttfirman”

Mannen körde vidare från banken och log mot sin dotter som tittade på honom i backspegeln. Men åter igen måste det ha sett så tvingat ut. Han kunde bara inte känna sig glad längre.

Allt var för bekant, men för annorlunda. Hur kunde människor leva så här, efter det som hade hänt. Det var enkelt; de visste inte.

Allt var för bekant. Blomsteraffären där Alice alltid ville stanna när han hämtade henne från dagis. Möbelaffären som luktade så förskräckligt. Flyttfirman de hade flyttat dit med.

Men allt var för annorlunda. Alice bad aldrig om att få stanna i den vackra blomsteraffären längre. Han hade ingen som släpade in honom i den förfärliga möbelaffären längre. Och flyttfirman skulle de behöva använda en gång till.

”Operan 50 50 50”

Allting var fel, folket var för glada, för oberörda och himlen verkade bara för blå efter det som hade hänt. Varför kunde inte hela världen vara ledsen? Varför var det bara han och hans dotter som skulle leva med det här? Kunde inte alla andra dela hans börda med honom?

Alla hus var för vackra, alla gator var för städade och alla människor var för ovetande. Det gjorde honom arg, förtvivlad och glad. Glad för att inte alla behövde känna sig som honom.

Han körde förbi operan, platsen där allt hade hänt, denna förbannade plats. Den plats där hans liv hade vänts uppochner, där allt han levde för hade tagits ifrån honom, eller nästan allt. Han tittade på sin dotter i backspegeln. Hon tittade dystert ut ur fönstret, men inte på operan. Hon var väl medveten om att det var operan allt hade hänt, men hon valde att inte titta. Mannen antog att han egentligen borde gör samma sak. Titta bort. Han borde inte påminna sig om allt som hade hänt där, eller om dem vars inramade foton stod i ett hav av blommor vid kanten av operan. Han borde inte begrava sig i sin sorg så här. Han visste att han inte borde.

”Doktor L”

Han steg in på mottagningen. Det var inte lika vitt som han trodde att det skulle vara utan det var mer ljus blått. Han vände sig mot sekreterarens skrivbord. Han väntade på att hon skulle se honom, men istället fortsatte hon att tyst skriva på sin dator.

Han suckade motvilligt, ”Ursäkta”, sekreteraren tittade upp från datorn. ”Jag hade bokat en tid med Doktor Lundin, angående min dotter” han gjorde en gest mot sin dotter.

Sekreteraren nickade vetande och bad dem att gå in på hans kontor. Doktor Lundin satt vid sitt skrivbord. Han tittade upp från den boken han läste när han hörde dörren öppnas. Han log varmt mot mannen som kom in och hans blick gled ner till den lilla flickan han höll hand med.

”Du måste vara Göran Andersson”, sade den unge Doktorn och gick ner på huk för att komma i ögonhöjd med hans dotter. ”Och du måste vara Alice.” Mannens dotter mötte blankt doktorns blick utan att bekräfta hans påstående.

”Jag kommer och hämtar dig igen om en timme, Alice” han tittade ner på in dotter med ett litet leende. Dottern nickade, släppte hans hand och satte sig i den fåtöljen som stod närmast dörren.

”Karl, Mamma”

”Kom in, kom in!” Sade Karl direkt efter att han hade öppnat dörren och puttade in honom genom dörren. Han morrade tyst i irritation. Han hade aldrig riktigt tyckt om Karl, inte ens när han var liten.

”Göran”, var allt hans mamma han säga innan hon drog in honom i en stor kram. Han stod stelt och besvarade kramen med en lätt klapp på ryggen. Han var inte på humör för det här. Han suckade och följde efter sin mamma in i köket.

”Här” sade hon och räckte honom boken. ”Vill du inte stanna och ta en kopp kaffe?” Frågade hon förhoppningsfullt. Han suckade igen, han var verkligen inte på humör för det här. Han klarade inte av sin mamma ljust nu.

”Jag kom bara för boken, jag har ärenden att ta hand om.” Svarade han kallt och vände sig om för att gå.

”Apoteket”

Han gick fram till kassan och vilade händerna på ytan av bordet. Han stoppade ner en hand i sin ficka och grävde efter receptet han hade fått av sin doktor. En anställd skyndade till kassan när hon såg att hon hade en kund.

Hon hälsade glatt på honom och frågade vad hon kunde hjälpa honom med. Han räckte fram receptet till den anställda som granskade den noga innan hon gick. Han stampade rastlöst med foten i marken medan han väntade på att hon skulle komma tillbaka. Han hade aldrig tyckt om att behöva vänta.

Apotekskvinnan kom tillbaka med en liten burk med vita tabletter i, som skallrade lätt när hon skyndade tillbaka till honom.

”Varsågod”, sade hon glatt, men när han gav henne en frågande blick tillade hon. ”Det är sömntabletter, den starka sorten.” Han höjde på ögonbrynen, ja, det var nog det han behövde.

”begravningsbyrån”

Han öppnade den tunga dörren och steg in i det kalla rummet. Det var säkert tio grader kallare inne i begravningsbyrån. Mannen började känna sig obekväm. Rummet var stort, men framförallt tyst och mörkt.

Han hoppade nästan till när han såg kvinnan som stod bredvid honom. Hon måste ha stått där ända sen han kom in. Hans hjärta bultade hårt i bröstet och han tog ett djupt andetag i försök att lugna ner sig.

Kvinnan tittade uttryckslöst på honom i väntan på att han skulle hämta sig. Hon hade vett nog att inte le mot mannen, hon var väldigt bra på sitt jobb.

”Namn?”

Mannen stirrade på henne, en underlig kvinna. ”Göran Andersson.” sade han till sist.

Kvinnan tittade ner i pappren hon hade burit på, hon skannade snabbt igenom första sidan, vände till sidan och tittade upp mot mannen igen.

”Här angående,” hon tittade snabbt ner på pappret igen.”Peter och Jossefin Andersson?” Mannen frös till när han hörde deras namn, minnen vällde tillbaka; de lyckligaste och detdär de togs ifrån honom. Han kunde inte lita på att sin röst skulle hålla så han nickade bara ljudlöst för att bekräfta.

Kvinnan visste hur mannen kände. Hon var väldigt bra på sitt jobb. Hon lade sin hand på hans axel, som hon alltid gjorde med dem som inte riktigt kommit över deras käras död.

”Jag beklagar.”

Sara Hugner 9B

This entry was posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg, Noveller och berättelser and tagged . Bookmark the permalink.

1 Response to Jag beklagar

  1. Fanny ( Den super coola Admin) says:

    Jätte bra novell Sara!!! Jag gillar sättet du skriver på!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s