Att inte orka

Karl stod lutad över en gammal byrå i möbelaffären. De andra som jobbade där hade gått på lunch, så Karl var den enda kvar i den dammiga butiken. Även fast han inte fick så stod han med sina smutsiga skor på den dyraste mattan i butiken. 151,133 kr var alldeles för mycket pengar för en gammal matta och även om Karl skulle ta ut alla sina pengar på banken så skulle han inte ha råd att betala den. Men Karl orkade inte bry sig, inte idag. Han fiskade upp sin mobil ur fickan och började klicka sig in på ett av hans vanliga chattrum. ”Doktor L har loggat in” blinkade till på den ljusblåa skärmen men chattrummet var helt tomt.

Faktiskt var det mesta omkring honom tomt just nu. Det var ingen i möbelaffären, det var ingen ute på gatan och inte ens i den i vanliga fall överfyllda blomsterbutiken på andra sidan gatan syntes en enda människa till. Han orkade inte ens luta sig mot den gamla byrån längre. Istället så satte han sig mot väggen bakom kassan. Plötsligt så pep det till i mobilen. ”Dina biljetter finns att hämta på ditt närmaste postkontor” stod det med kolsvarta bokstäver på den bleka skärmen. Biljetterna till operan som mamma och Alice skulle ha gått på nästa helg. Men mamma och Alice skulle inte gå någon opera. Mamma skulle inte spela samma operaskiva gång på gång i den slitna cd-spelaren. Karl skulle aldrig mer ha tid till at bli irriterad på henne när hon gång på gång spelade sin favorit låt på repris. Karl kunde inte komma ihåg vad låten hette, inte ens hur den gick men numret minns han. Alltid samma låt, nr femtio, nr femtio, nr femtio.

Men eftersom att mamma och Alice inte skulle gå på opera nästa helg så hade han ingen användning av opera biljetter. Egentligen hade han ingen användning av mobilen heller. Chattrummet var tomt, det var ingen som skulle ringa honom, han orkade inte höra mer från begravningsbyrån längre och flyttfirman skulle antagligen skicka honom ett brev i stället för att ringa. Hon höjde armen och slungade iväg mobilen tvärs över den dystra affären. Det landade med en mjuk duns i en mörkblå soffa vid den andra väggen och där skulle den få ligga. Karl reste sig och gick och hämtade sin jacka. Han orkade inte vara kvar längre, om de andra kom för sent från sin lunch och butiken blev rånad så fick de skylla sig själva. Det var kallt ute på gatan, och i det här kalla vintervädret så skulle det skulle ha varit alldeles för kallt för att någonting skulle brinna. Men det var det tydligen inte den där dagen. 

Det hade gått två veckor från den där dagen då hela lägenheten hade stått i lågor. Det hade Gått två veckor sen Karl hade gått ner till apoteket för att köpa hostmedicin till lilla syster Alice som låg hemma sjuk. Det hade gått två veckor sen Mamma hade satt på spisen för att värma tevatten och det hade gått två veckor sen Alice hade svimmat av sin feber. Då hade mamma helt glömt bort den varma plattan, och inte viste hon att låg ett par diskhandskar på just den varma plattan.

Och för precis en vecka sedan hade Karl fått ringa till begravningsbyrån och berätta att han behövde två kistor, en större, en mindre.

Ja, det var inte konstigt att Karl inte orkade stanna i den trånga, dammiga möbelbutiken.

This entry was posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s