Allt för min bror

Allt har ett pris. Inget i livet är gratis.
Jag kastar mig åt sidan och hinner i sista sekund undvika ett förödande slag mot midjan. Den gigantiske vålnaden hämtar sig snabbt och slänger sig med en väldig kraft rakt mot mig, med yxan i högsta hugg. Adrenalinet pumpar genom kroppen, varje centimeter av min kropp värker, orden från min far ringer i mina öron. Jag kan inte ge upp, får inte ge upp.
Med en kraftansträngning rullar jag snabbt åt sidan, bara någon decimeter men tillräckligt för att få jätten ur balans. Han snubblar till och tumlar handlöst rakt mot mig. När han faller över mig håller jag upp mitt svärd och ser hur vitt blod smutsar ner bladet. I nästa sekund träffar varelsens döda kropp mig. Luften slås ur mina lungor, ett vitt flimrande ljus täcker mitt synfält. Jag ignorerar smärtan och knuffar med all min styrka på köttmassan, till ingen nytta. Det du känner nu är inte viktigt. Vad är en minut av plåga jämfört med de miljarder år världen har existerat. Jag hade kunnat bli en doktor. Doktor Alice Linderman. Doktor L. Det hade passat min mamma apotekaren så mycket bättre i smaken. Om valet hade varit hennes hade både jag och min bror jobbat på operan, apoteket, banken och den nya exklusiva möbelaffären samtidigt. Hon kunde inte släppa taget om sin dröm om ett liv av rikedom och lyx. Det var mor som sken upp, inte Karl, när läraren berömde hans flitighet. Under så lång tid fick vi offra vår egen vilja för hennes glädje. Det var egentligen hon som drev iväg oss från vårt hem och ut i vildmarken. Jag kan bara tacka min bror för att han övertalade mig, annars hade jag sjungit på operan 50 50 50 Fantástico vid det här laget. Låt inte henne distrahera dig, din bror kan vara i fara. Han har aldrig varit den skickligaste med ett svärd. Tanken på min mor ger mig en omänsklig styrka. Jag häver mig upp på armbågarna och med ett ansträngt vrål dumpar jag den sargade kroppen ner på det blodiga gräset. Vid det här laget har blodet ändrat färg från skimrande pärlvitt till sliskigt korpsvart. Jag intar en hukande position och spanar efter Karl. Striden har dragit sig närmare byn och jag ber en stilla bön att mina gamla vänner inte är kvar i sina hem. Du måste fokusera, hitta din bror och ge dig av härifrån. Vi skulle bara tillbaka för att ta emot vårt arv. Vi hade genom en gammal man på ett värdshus fått reda på att paret Linderman gått bort. Det hade varit en stor chock för oss båda. Trots det valde vi tillslut att återvända hem. Karl hade till en början velat, men envis som jag var hade jag lyckats övertala honom. Vi behövde trots allt pengarna. Begravningsbyrån hade haft kistorna framme när vi hämtade ut vår del.
De hade varit tomma, såklart, men det påverkade mig ändå att se mina föräldrars sista viloplats. En större för min stackars far, och en mindre för min mor. Under deras namn stod två datum. Det första från dagen då de föddes och det andra, inte äldre än några veckor, var den förfärliga dag då de hittades döda. 15 11 33 var dagen då stenen av förväntningar och ansvar föll till marken och en mantel av sorg lades på mina axlar. Allt har ett pris. Jag fällde en bitter tår då vi passerade blomsteraffären som min far ägt, alldeles förfallen, med vissna blommor och tomma hyllor. Fokusera, hitta Karl. Jag skakade på huvudet som för att ruska bort de distraherande tankarna. Det finns inget du kan göra åt saken nu, intalade jag mig själv. Min inre monolog avbryts av en pil som viner förbi någon centimeter från mitt öra och kapar av en decimeter av mitt hår. Jag ser bågskytten, vars pil nästan hade kostat mig livet, stirra ondskefullt mot mig medan han laddar en ny pil på bågen. Jag slösar inte en sekund. Snabbare än jag trott var möjligt vänder jag mig om, slår en döende vålnad ur min väg, och rusar mot en stor vit sten knappt tre meter bort. Den kan ge mig det skydd jag behöver mot den hastigt inkommande pilen. Jag är snabb, men inte snabb nog. Som jag kastar mig in bakom stenen och landar på en död människa känner jag hur min högra häl genomborras av ett vasst objekt. Jag biter ihop hårt och känner blodsmak i munnen.
Åter igen blockeras mitt synfält av ett vitt ljus och den här gången har jag svårt att hålla mig vid medvetande. Jag stänger mina ögon för att samla kraft. Du måste fortsätta, öppna ögonen, leta efter Karl.
När jag öppnar ögonen igen ser jag förödelsen på slagfältet. Blod överallt, rött, vitt och svart har blandats ihop till en gråaktig sörja på marken, ur de döda människorna rinner klarrött blod ner i gyttjan. Så blir en av demonerna överlistad av en ung man som lyckats hålla sig undan deras vassa blad och giftiga pilar. Blodet sprutar ut från kroppen och sprejar allt inom några meter vitt. Hela scenen är surrealistisk och jag är som förstelnad bakom min sten. Men så ser jag honom. Som den nyligen dräpte vålnaden faller ser jag hur ett bekant ansikte vänder sig mot mig.
Hans ögon är fyllda av panik när han med nöd och näppe undviker ett knytnävsslag mot ansiktet. Jag sprätter upp från mitt gömställe, och utan att tänka en sekund rusar jag rakt mot vålnaden. De är knappt femtio meter bort, det kommer inte ta mig mer än tjugo sekunder att nå dem. Men när jag ser hur Karl backar upp mot kortsidan av den förfallna flyttfirman inser jag i panik att tjugo sekunder kanske inte kommer att räcka. Jag hoppar över döda och döende kroppar utan att titta bakåt en sekund. Hjärtat dunkar hårt i bröstet och jag känner pulsen i öronen. Han får inte dö. Vadsomhelst utom det här. Vålnaden har nu backat upp Karl mot väggen och drar sakta sitt svärd ur bältet. Mitt blod känns som om det fryst till is när jag ser Karls ansikte. Jag har sett honom rädd förut, med panik i blicken och munnen i en ansträngd grimas, men aldrig såhär. Man ser nästan lugn ut, som om han vet att det här är slutet och har accepterat att han ska dö. Men jag är bara några meter ifrån dem nu och tänker inte låta något sådant hända.
Just som vålnaden drar svärdet bakåt, beredd att hugga in det i Karls mage, kastar jag mig framför min bror och en sekund senare känner jag hur svärdet genomborrar mitt bröst. Jag tänkte inte ens när jag gjorde det. Allt jag viste var att Karl måste överleva, till varje pris. Som min sista medvetna handling tar jag min dolk och kastar den mellan ögonen på Karls angripare. Jag faller med en lättad suck ner på marken. Min bror är vid liv, priset har betalats. Det sista jag ser innan jag somnar är min brors ansikte. Med sitt ljusa hår upplyst av solen som en gloria, ser han ut som en ängel som kommit för att ta med mig till himlen. När jag till slut tar mitt sista andetag hörs orden från min far som en viskning: Allt har ett pris. Inget i livet är gratis. Det är okej far, tänker jag. Alla skulder är betalda, vi ska snart ses igen.

This entry was posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s