Lev rätt lev fel

  Det som inte dödar härdar. Träning är bra för kroppen. Lev hälsosamt. Det var meningar som ständigt drev henne framåt och tack vare dem överträffade hon sig själv varenda gång.  Benen kändes blytunga och orkeslösa av mjölksyran, det tjocka slemmet i halsen fick henne att gång på gång hosta och det sved som om hon skulle spy upp blod. Hon orkade knappt fokusera blicken, utan skogen längs motionsspåret föreföll endast som ett virrvarr av grön- och brunnyanserade fläckar. Så var hon i mål på en tid av 34 minuter och fyrtiosju sekunder; personbästa som vanligt.  

     Det kändes lika bra efteråt varenda gång, och med samvetet rent för att dagens mil var avklarad kunde hon efter att ha hämtat andan cykla hemåt. På kvällen skulle hon ta en uppfriskande promenad. ”Var stark, lev rätt”.

Folk såg på min bästa vän Daniella med beundran – och om de var kvinnor även med ett sting av lömsk avundsjuka. Daniella hade den perfekta, kurviga kroppen med en helt platt mage som antydde till magrutor utan att se för maskulin ut. Hon var ett föredöme för alla, ansåg man; kom ut och rörde på sig varje dag och lät sig aldrig frestas av en bulle till kaffet eller en påse chips på fredagskvällen som oss andra dödliga. Hennes ansikte uppfyllde vartenda skönhetsideal en modelljägare kunde söka efter: Ögonen var stora och blåa, läpparna fylliga, kindbenen högt sittande och markerade. Till råga på allt var hon alldeles utomordentligt trevlig och omtänksam; donerade pengar till alla möjliga välgörenhetsorganisationer och engagerade sig entusiastiskt i miljöfrågorna. Ja, där går hon som lever alldeles rätt, brukade man säga varandra. Dock inte utan lite underliggande förakt för att hon kontrasterade dem själva och deras lathet så väl…

Daniellas ångesttankar höll henne vaken långt inpå småtimmarna. Hon blev allt tröttare och tröttare, presterade allt sämre och sämre. Träningen var inte längre en nöjsam upplevelse kombinerad med sundhet och hälsa, utan dess enda enda syfte var träningen i sig själv.

 

På ytan var allt bra. Ständigt gav de henne komplimanger för sin livsstil, sitt utseende, sina trendiga kläder och exklusiva armband. Men inom dem växte en allt större irritation över en sådan fullkomlig människa. Till och med jag, hennes bästa vän, fick medge att det började bli svårt att hålla agget nere. Man hälsade trevligt på henne och jag umgicks gärna med henne då hon hade tid, men giftet hos oss fanns där under den polerade fasaden; ingen ville ju känna sig underlägsen i någon annans närvaro, bara för att denne råkade leva efter bättre riktlinjer än en själv…

Daniella såg sig själv i spegeln. Hon mådde illa. Det blänkande föremålet i hennes hand skar mörka snitt i handlederna. Det var på något sätt skönt att låta den inre smärtan anta ”kroppslig form”i och med de köttliga såren och blodet. Det ingav för stunden känslan av att lidandet fick en väg ut ur henne. Den köttsliga smärtan kunde hon dessutom själv reglera beroende på hur djupt hon gjorde snittet. Att ha den enda kontrollen över sitt liv kändes ovärderligt. Ärren dolde hon för sin lyckliga och idylliska omgivning under stora, billiga armband.

 

Jag kan inte förstå hur vi kunde vara så blinda, i synnerhet jag, hennes bästa vän. Läkarvården kom inte in i bilden i tid och Daniella dog av sin anorexi och inte minst av sina tvångstankar – man upptäckte att hon hade ärr över hela kroppen som talade för att hon ständigt utsatt sig själv för fysiska skador. Hade vi inte varit så upptagna med att provoceras över att vi själva sett till att höja henne över oss andra hade vi kanske sett hur lågt hon värderade sig själv innan det var för sent…

Daniella låg halvt vid medvetande i sjukhussängen med dropp via en slang som löpte in i armen. Det som inte dödar härdar. Var stark, lev rätt… Så somnade hon in för att aldrig mer härjas av rösten som förblindat lett henne i döden.

 

 Alla visste att hon hade avlidit den kvällen, och man skakade beklagande på huvudena: ”Ack, den flickan lärde aldrig att uppskatta livet som det var. Tänk så fruktansvärt fel någon kunde leva.”

This entry was posted in 9:an - tredje året and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s