Det är en del av mig

Hon springer för allt som hon är värd. Hon springer och springer och springer, men det är inte tillräckligt. Det blonda håret fladdrar bakom henne, inte längre uppsatt i en perfekt knut. Den svarta klänningen är smutsig och klackarna sjunker ner i snön. Hon springer längs den mörka gatan med de gråa husen, förbi blomsteraffären, banken, möbelaffären och den nedlagda flyttfirman. Allt är stängt, vilket inte är så konstigt med tanke på att det är strax efter midnatt på en lördagskväll. Det är inte lätt att springa i högklackat men det finns inte tid nog till att stanna för att ta av sig dem. Hon förstår att hon måste springa, fortare än vad hon någonsin gjort. Så fort att de inte kommer ikapp henne.

Det fanns en tid då Alice var helt lycklig. Det var innan hennes bästa vän, Nellie, förändrades. Det var en dag då de gick till skolan tillsammans, precis som de alltid gjort. Men precis innan de gick in igenom grinden till den rödmålade skolbyggnaden stannade hon och sa:

”Jag har något till dig.”

”Va? Du är väl medveten om att det varken är min födelsedag eller julafton än?” Svarade Alice lättsamt.

Till svar så plockade hon upp ett silverhalsband ur sin jackficka. Det var underbart, ett silverhjärta hängandes på en tunn kedja. Hjärtat pryddes av spiralformer ingraverade i den glänsande metallen. Alice hade aldrig under alla de år som hon känt Nellie sett henne utan det runt halsen.

”Men…” började hon protestera.

”Inga men, jag vill att du ska ha den. Det är en del av mig. Du är min bästa vän, och du kommer alltid att vara det. Bara ta den.” Det gick inte att säga emot henne när hon stirrade på henne med de där stora, tillitsfulla ögonen. Alice sträckte fram sin hand, och Nellie lät halsbandet falla ner i hennes öppna handflata. När hon lyfte upp kedjan för att sätta den runt sin hals så upptäckte hon något som hon inte sett förut; på baksidan av berlocken var siffrorna 15 11 33 ingraverade.

Efter det så började saker och ting att ändras. Både Nellie och hennes mamma betedde sig som om de var jagade av demoner. De var alltid stressade. Hon kunde inte koncentrera sig i skolan. En gång somnade hon med huvudet på skolbänken. När Alice väckte henne så tittade hon på henne med det röda håret tilltufsat och panikartad blick.

”Låt mig inte somna igen. Förstår du det?!”

”Ja, ja du behöver ju inte skrika åt mig. Gå och lägg dig lite tidigare bara.” Svarade hon något stött.

”Du får fan inte säga åt mig vad jag ska göra!” Hon reste sig upp så hastigt att stolen föll omkull. Hon tittade på henne med en mycket underlig min innan hon sprang ut ur rummet, följd av en mängd chockade miner.

Dagen på operan var en vändpunkt. Klassen var på ett obligatoriskt besök på operahuset inne i centrum. Nellie var på lika dåligt humör som vanligt. Men när en av de yngre manliga skådespelarna ropade ut:

”Tjejer, mitt telefonnummer är 50 50 50. Ring mig!” efter föreställningen så sprack de båda upp i ett leende. Det var nog inte ofta han hade en hel gymnasieklass som tittade på föreställningen. Publiken började sakta men säkert lämna salongen men de två satt kvar i de sammetsklädda stolarna. Ingen av dem sa ett ord på en mycket lång tid.

”Förlåt” sa Nellie och bröt därmed tystnaden.

”Du måste verkligen prata med mig” svarade Alice utan att möta hennes blick.

”Jag ska. Jag ska berätta allt. Men jag lovar dig att du inte vill höra det. Det är inte bra för dig att höra det. Men jag har inget val. Jag gjorde mitt val i samma sekund som jag gav dig det där halsbandet.” Hon pekade på smycket som hängde runt Alice hals.

”Jag förstår inte.”

Just då kom en städare fram till dem och sa åt dem att de var tvungna att lämna salongen så att personalen kunde städa. Båda flickorna tittade lite surt på mannen, men de gjorde som han sa, reste på sig och gick ut.

”De behöver det där halsbandet, eller rättare sagt den där koden, för att ta sig in i kassaskåpet.” viskade Nellie. De stod utanför apoteket nu. Många människor passerade dem, men fyllda av sina egna problem var det ingen som lade märke till deras konversation.

”Min pappa är rik. Riktigt rik. Var rik rättare sagt. Och det finns de som är ute efter hans pengar. De är galna Alice, galna. Och vi har försökt undvika dem i flera år.”

”Varför ringer ni inte bara polisen?”

”Vi har försökt.”

”Och? Vad hände?” frågade Alice oroligt.

”De dödade min pappa och min syster.” svarade hon nollställt. Men, när hon såg in i hennes gröna ögon så gick det inte att tvivla på att det hon sa var sant.

De kom ikapp henne. Det var trots allt oundvikligt. En av männen griper tag i hennes handled och tvingar henne att vända sig om. Hon såg nu rätt in i det hemska ansiktet.

”Hej gullet, jag heter Karl och du, du är Alice.” Sa han med ett nöjt leende på läpparna. De tre männen omringar henne, och eliminerar på så sätt alla möjligheter till att fly.

”Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig!”

”Oj, oj, oj! Här har vi en med temperament.”

”Jag hatar dig. Nellie kommer aldrig mer att få se en soluppgång, aldrig mer sova en hel dag, aldrig gifta sig, aldrig skaffa familj. Jag såg dig där. Du låtsades komma från begravningsbyrån, eller hur? Det var så du kom in. Påverkar det dig inte alls. Den större och den mindre kistan stod där på grund av dig och ändå så rörde du inte en min.”

”Åh titta, en tår” svarade ledaren samtidigt som han drog sitt pekfinger längs sin kind. Som svar hörs elaka skrattsalvor från de andra två.

”Ska vi sätta igång eller?” Sa mannen bakom henne otåligt. I handen håller han en kniv.

”Ja, det gör vi” svarar han med ett fullgott flin på läpparna. Han flyttar långsamt sin bleka hand från hennes arm upp till hennes hals och rycker loss det silvriga smycket, som under natten har tappat all sin glans. Han studerar det en sekund, men han är missnöjd med vad han ser. Hon tar av sig de svarta högklackade skorna. Hon kan inte låta bli att le. Handen knyter sig runt den lilla silverbiten i fickan på den svarta skinnjackan.

”Ja, lycka till med det där då. Det var inte trevligt att träffas. Och förresten, om jag vore er så skulle jag uppskatta mina sista minuter i frihet.” Med det som sina sista ord trycker hon sig förbi männen och börjar springa. När hon vänder sig om så ser hon att männen tittar dumt på varandra, för lamslagna för att göra något. Det här var en vändning som de inte väntade sig.

 

Det lilla försprånget är allt hon behöver. För varje steg som hon tar så kommer hon ett steg längre bort ifrån dem och ett steg närmre omvärlden. Hon har gjort det hon lovade att hon skulle göra. De kommer aldrig att skada någon igen. En bit bort hörs ljudet av sirener. Först nu kan hon stanna upp. Nu finns inte längre den målmedvetenhet som hon upplevt under den senaste tiden kvar. Hon sjunker ner i snön, bland tårar som frusit till is.

 

Klara Palm 2011

This entry was posted in 9:an - tredje året, 9B vs Strindberg and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s