Hemligheten novell av Klara

Solen strålar, och jag skiner ikapp med den. Arbetsdagen var äntligen slut och flera djur hade åter igen räddats från döden. Jag kliver in genom dörren och tar av mig mina snöiga skor. Plötsligt prasslar det till och jag tittar ner på golvet som ljudet kom ifrån. Jag står på ett A4 papper som är vikt på mitten. Jag böjer mig ner och plockar upp pappret, jag viker upp det och läser vad som är skrivet. På pappret står det skrivet på en dator: ”Håll dig borta! Flytta! Försvinn!” Jag blir väldigt förvirrad. Vad är det här för något? Är det till mig, eller är det någon som har lagt det i fel brevinkast? Jag river pappret med den underliga skriften i tusen bitar och slänger det snabbt i papperskorgen. Jag går sedan till vårt stora, ljusa kök och gör i ordning en macka. Det är dags att hämta Max på dagis och Kalle i skolan. Pappret som legat på hallmattan, det bestämmer jag mig för att glömma bort.

Jag sitter i bilen på väg hem till Sandra, det har äntligen blivit helg och jag vi ska ha tjejkväll. Sandra och jag känt varandra ända sedan jag var sju, vi träffades första dagen i skolan och vi fann varandra direkt. Den här kvällen börjar riktigt bra, det gick ovanligt fort att hitta parkering. Jag möter mina ögons gröna blick i backspegeln och fixar till det korta bruna håret. Inte för att Sandra bryr sig, men det skadar ju inte… När jag blivit nöjd kliver jag ur bilen och beger mig upp till Sandras och Martins lägenhet. De bor i ett fint hus, det är stort, vitt och nyrenoverat. Jag åker hissen upp till sjätte våningen som deras lägenhet ligger på. Jag ringer på dörrklockan, men ingen kommer och öppnar. Jag ringer en gång till och till sist stormar Martin ut genom dörren.

      ”Hej.” säger jag men hen har redan sprungit förbi mig.

      Jag vänder mig mot dörröppningen och där står Sandra. Det blonda håret är uppsatt i en lös knut bak i nacken och hon ser väldigt stressad ut. Ingen säger något, vi står bara där och jag börjar tycka att det är lite jobbigt.

      ”Hej” säger jag tyst.
      ”Kom in” svarar hon bara.
      Vi går tysta in och sätter oss på den vita skinnsoffan. Väl där blir det för mycket för Sandra och hon brister ut i gråt. Jag lägger mina armar om henne och frågar:
      ”Har ni bråkat, eller vad är det som händer?”
      ”Vi… har… bråkat… bara… du… behöver… inte… oroa… dig…” Lyckas hon till sist få fram mellan snyftningarna.
       ”Så, så” säger jag bara. Det känns hemskt att se min bästa vän så ledsen. Men jag vet inte vad mer jag kan göra.

När jag kommer in genom dörren är det första jag uppfattar Patricks högljudda snarkningar inifrån sovrummet. Det är ingen ide´ att smyga, de skulle inte ens vakna om jag drog igång en motorsåg mitt framför dem. Medan jag står och borstar tänderna hör jag ljudet av en dörrklocka, vilket betyder att jag har fått ett sms. Jag bytte sms-signal när jag tröttnade på att alla hade samma, man visste ju inte om det var en själv eller någon annan som fick sms. Sms:et kommer från ett dolt nummer och jag börjar ana oråd, men jag öppnar det ändå. Det står:
      ”Varför gjorde du inte som jag sa?! Varför?! Du måste flytta härifrån, nu!”

Paniken börjar få grepp om mig. Vad är det som händer? Är det någon som är ute efter mig?! Jag raderar snabbt meddelandet. Jag vet att jag kanske borde berätta det här för någon, men jag är för feg, alldeles för feg. Jag vill bara låtsas som om det här aldrig har hänt. Jag går och lägger mig, men somna kan jag inte. I flera timmar ligger jag där och funderar på det där förbaskade brevet och sms:et. Men till sist blir jag faktiskt så utmattad att jag kan somna.

Förföljelsen fortsätter och jag börjar bli paranoid. Jag undrade också vem den här personen är, finns det någon som inte tycker om mig? Någon som skulle vilja få mig att flytta? Nej jag tror inte det. Det känns som om alla jag passerar stirrar på mig, och min familj börjar ifrågasätta vad det är med mig. Det gick också ut över mitt arbete, jag kunde inte koncentrera mig överhuvudtaget. En morgon när jag satt och drack mitt kaffe fick jag en skymt av rubriken på dagens tidning, Flicka brutalt dödad, mördaren fortfarande fri. Så synd, ännu ett liv som har avslutats i förtid. Tänk att de finns där ute, de sjuka personer som tar andras liv. Jag bläddrar genom tidningen tills jag kommer fram till sidan som handlar om mordet. Jag tappar kaffekoppen och är nära på att svimma. Patrick kommer glatt trallande in genom köksdörren.

     ”Nämen, du äter ju som en riktig gris. Du har ju spillt kaffe över hela bordet.” sa han med ett stort leende på läpparna. Det suddades snabbt ut när han såg min min.

 Mitt på tidningssidan sitter ett stort foto på Catarina, Karins bästa kompis. Karin är Sandras och Martins dotter. Min familj står där med stora ögon och stirrar på mig, jag säger ingenting men jag lägger mitt pekfinger mitt på bilden. Patrick tar några steg framåt och tittar vad jag pekar på. Han ger ifrån sig ett litet, kort, skrik. Och jag reser mig upp för att hålla om honom. Han sträcker sig fram och stänger tidningen, så att barnen inte ska få se. Ingen av oss har ännu sagt något. Jag går ut ur köket och direkt fram till telefonen där jag slår in Sandras nummer.

     ”Hallå!”, svarar hon ganska fort.
     ”Hej, hur är det med er?” säger jag och jag hör hur orolig min röst låter.
      ”Sådär”
     ”Jag…jag hör av mig senare.” Sa hon och det typiska klickljudet som hörs när någon    lägger på luren ringer i mina öron en bra stund efter att hon lagt på, jag står där som ett fån med luren i handen. Sandra hade aldrig lagt på luren när hon pratade med mig, aldrig någonsin. Men det var väl egentligen inte så konstigt, en person i hennes bekantskapskrets hade precis blivit brutalt mördad. Hon kan inte ha det lätt, först bråkar hon med sin man, och sen det här. Nu har jag inte mer tid att tänka på det här, jag måste faktiskt åka till jobbet.

Det blir bara värre och värre, var min första tanke när det, två dagar senare, fanns en ny tidningsrubrik. Den här gången var det en av Sandras vänner, Johanna, som blivit mördad. Vid det här laget hade jag för länge sedan glömt bort mina mystiska meddelanden, det var Sandra någon var ute efter inte mig, så måste det vara. Men polisen hade ännu inte förstått att båda de här offren kände Sandra. Jag försökte flera gånger att få henne att kontakta polisen, men hon vägrade varje gång. Jag är desperat. Vad är det egentligen som händer?

 När man trodde att det inte kunde bli värre, så händer det här! Jag var och handlade julklappar och jag var väldigt nöjd med mig själv, vi skulle kanske få en något normal jul trots allt. Men när jag gick där på den snötäckta trottoaren fick jag syn på Aftonbladet och Expressen förstasidorna som satt uppsatta på kiosken. De hade båda samma story. En familj som saknas, jag visste mycket väl vilken familj det var. Jag skulle känna igen de där ansiktena var som helst, särskilt mammans. Det var ett ansikte som jag känt i 33 år. Det var Sandras ansikte.

 Jag var på väg hem från jobbet, jag hade slutat tidigt så gatorna var folktomma. Sjuk av oro var jag också så jag hann knappt ta in den friska Decemberluften. Plötsligt svängde en svart Mercedes med tonade rutor runt hörnet. Det tvärnitade bredvid mig och gled en liten bit på den hala isen. Dörren flög upp och Martins röst hördes,
     ”Hoppa in”, sa han.
     Jag blev så lättad att jag direkt gjorde som han sa. När jag hoppat in i bilen förstod jag att jag gjort ett misstag. I förarsätet satt Martin, han hade något galet i sin blick. I baksätet, bredvid mig, satt Sandra med tårarna rinnandes ner för kinderna. I handen höll hon en pistol. Den var riktad mot mitt huvud. I framsätet satt också Karin, deras tretton åriga dotter.
     ”Vad är det här?” sa jag. Rösten var, till min stora förvåning, helt stadig.
     Jag fick inget svar.
     ”Vad är det här?!” Skrek jag denna gång.
     ”Håll käften!” Skrek Martin som svar.
     Sandras händer greppade hårt om pistolen, men de skakade och tårarna fortsatte att rinna. Detta var beviset som jag behövde för att veta att hon inte gjorde det här av egen vilja. Hon blev tvingad. Både hon och Karin hade samma panikslagna blick som skrek: rädda oss! Jag vet inte vad jag ska göra, så jag bestämde mig för att bara sitta tyst och vänta. Vi nådde vårt mål ungefär en halvtimme senare, en för länge sedan övergiven lagerlokal mitt ute i ingenstans. Han stannade bilen och klev ur. Han gick sedan runt och slet upp dörren på min sida.
     ”Ut med dig!”
     Jag svarade inte, det förtjänar inte en sådan som han. Vilket jävla svin!
Han knuffade mig mot dörren och jag hade inget annan val än att följa med, han hade nämligen också en pistol. Vi tog oss in genom den fallfärdiga dörren och han puttade ner mig på en gammal pinnstol som såg ut att vara inne på sin sista vers. Han började binda fast mig, men jag kämpade emot. Det enda resultatet det gav var att han blev arg. Eller argare.
     ”Sandra” ropade han där han stod framför mig, och på tonen han använde lät det som han ropade på en olydig hund.
     Men hon lydde och gick fram och ställde sig bredvid honom.
     ”Döda henne” sa han med samma ton som när man pratar om vädret.
     Hon lyfte upp pistolen och riktade den mot mitt huvud.
     ”Stopp!” skrek jag.
     ”Varför gör du det här?” sa jag och tittade rätt in i hennes ögon.
     ”Han har sagt att jag måste.”
     ”Det var han, eller hur? Som dödade Catarina, och Johanna?”
     ”Ja, det var det.”
     ”Men, jag förstår inte… varför gör han det här?”
     Martin stod tyst i bakgrunden och lyssnade på vårt samtal.
    ”Han tycker att jag är för mycket med dig och för lite med honom.”
     ”Du förstår väl att han inte är frisk? En frisk person dödar inte en annan människa.
     ”Varför… Catarina… Johanna…” lyckades jag efter en stund stamma fram
     ”Det var ett test, för att se om det gick. Men det var också… en bestraffning. Han upptäckte att jag försökte få dig att flytta, att jag försökte rädda dig.”
     ”Meddelandena, det var du!”
     ”Varför gjorde du inte som jag sa?! Du borde inte behöva dö!” sa hon, storgråtandes nu.
     ”Jag visste inte… Men du borde ha berättat det här, tidigare, när det fortfarande gick att  göra något.” sa jag, med gråten i halsen.
     ”Gör det nu!” sa Martin som otåligt pekade på sitt armbandsur.
     ”En fråga till!” sa jag.
    ”Sandra, vad gör han med dig om du inte dödar mig?”
    ”Han dödar mig, och Karin och en person för varje minut som du fortfarande lever, det gör  han verkligen”
     ”okej” var det enda jag sa, när jag accepterade mitt öde. Vad är egentligen ett liv, om man  tänker på hur många andra som skulle kunna komma att dö för min skull. Och sedan small det.
Och Martin föll till golvet.

This entry was posted in Noveller och berättelser and tagged . Bookmark the permalink.

2 Responses to Hemligheten novell av Klara

  1. Elvira Lundin says:

    Vad spännande! Du är jättebra på att skriva, Klara! 😀

  2. Carin says:

    jsg håller med elvira, ingenting är dåligt med dina texter!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s