Bildberättelse av Carin

Bildberättelsen är skriven efter den här bilden från Skolverkets diagnosmaterial. Foto: Sjöberg Classic Picture Library

Bildberättelse

Jag förstod varför jag skulle göra det. De trodde inte jag förstod, men det gjorde jag. Jag visste att livet vi en gång haft kanske aldrig skulle komma tillbaka, men vad de än trodde var jag redo att göra något, minsta lilla sak, som kunde få livet på rätt väg igen.

Det var år 1942, juni, och vi hade inte fått riktig mat på flera veckor.

Det var ”svåra tider” som morfar kallade det, och varken mamma, pappa, eller mormor kunde säga emot, hur mycket de än ville eftersom det var helt sant.

Klockan var 06.13 och jag hade precis lämnat hemmet med ett uppdrag, ett uppdrag att få tag i mat. Ingen visste att jag visste, men igår kväll hade jag hört pappa och morfar prata. En del förstod jag ingenting av, skulle vårt hus bli någon annans hus? Fanns det en risk att morfar och pappa skulle försvinna och leva någon annan stans? Varför hade de senaste åren varit så dystra, skulle världen se ut såhär? Jag förstod ingenting. Men jag skulle göra vad jag kunde för att ändra på det.

Jag hade alltid sett på livet som en saga; allt slutar alltid lyckligt. Men så var det kanske inte. Inte i det verkliga livet. Jag förstod mer än de trodde, mamma, pappa, morfar och mormor. Att stänga mig ute skulle inte hjälpa någon, allra minst mig själv, eftersom jag kände mig hjälplös när de log mot mig, utan att jag kunde se någon glädje eller något hopp i deras ögon. Jag tror att så länge det finns någon som tror att allt ska bli bättre finns det hopp, och jag hade bestämt mig för att få stopp på sorgen som lagt sig som en dimma i hemmet.

Jag hade själv gått till morfar I-gårkväll och bett honom att låta mig gå och göra vad som behövdes för att få mat.Jag visste att det var fel att stjäla, det är klart, men de tre senaste åren hade förändrat mig, jag var äldre inuti än jag såg ut utanpå

Morfar hade stirrat på mig med sina redan stora ögon när jag frågade.

Han visste inte vad han skulle säga, en del av honom förstod vilken fara han skulle utsätta mig för om han sa ja, men han förstod ändå att om jag lyckades skulle det ändra hela vår situation en hel vecka framåt. Till slut hade hans ansikte mjuknat, som om han fattat ett snabbt beslut som han var rädd att han skulle ångra, och han mumlade ett lågt ja.

Det var därför jag stod där utanför vår dörr klockan 06.13 dendär tisdagsmorgonen, Jag och morfar hade tillsammans bestämt precis hur det skulle gå till. Jag visste exakt vad jag skulle göra. Efter en sista titt på huset gav jag mig av längs den trånga gränden, svängde höger och kom ut på torget. Det såg precis ut som vanligt – grått, grått och grått. Av de få butiker som inte var helt nedbrända var ungefär hälften igenbommade med bräder.

Den grova asfalten var full med små gropar, bilspår och skräp, och här och där hade det bildats stora vattenpölar som de få som fortfarande vistades häromkring trampade i om och om igen. Utanför ett hus hängde en skylt som från början varit röd, men som utan omvårdnad nu hängde på sned, med bara små färgflagor kvar i ena hörnet. Det som en gång stått på den var omöjligt att urskilja.

De få människor som fanns på torget var personer som om några timmar skulle börja jobba. Ingen av dem hade någon glädje i ögonen, som om de aldrig sett något ljus i hela sitt liv. En tunn dimma låg över hela torget, och fick mig att känna mig sorgsen.

Luften var saltmättad och det luktade fisk. Men fisklukten gjorde mig ändå lite gladare, det var ju den jag var ute efter. Nu gällde det bara att förstå var den kom ifrån. Troligtvis hade fiskhandlaren just fått sitt dagliga lass att ha i förrådet av båten som kom varje morgon. Då hade jag stor chans att få tag i det jag gått upp tidigt för att få tag i. Största möjliga av de små chanser jag någonsin skulle få. Jag började springa mot hamnen, ansträngde mig för att inte kliva i vattenpölar eller trampa snett. När jag slutligen fick syn på den stora båten som låg fastkedjad vid kajen kände jag hur jag log. Framför den låg ett helt lass med fiskar, lika stora som jag själv. Det här skulle bli enkelt, bara jag lyckades få tag i en enda fisk skulle det räcka en hel vecka. Förblindad av lycka började jag omedvetet gå mot båten.

Det skulle jag inte ha gjort.

Nästa sekund kom fiskhandlaren ut från sin butik 10 meter bort. Om jag fått syn på honom en bråkdels sekund senare hade han sett mig först. Jag hann precis slänga mig bakom en låda som stod vid kajen, innan han tittade upp från marken och såg bort mot fisklasset. Mannen var klädd i enkla kläder, smutsiga, precis som resten av honom. Han hade ett förkläde på sig, fullt med fläckar från fisk han rensat, och här och där glänste fiskfjäll som fastnat i tyget.

Det lilla hår han hade på huvudet hade från början varit mörkbrunt, men började skifta till grått i hårbotten. Hans små ögon – halvt dolda av tunga ögonlock var lika grå som marken under honom, och det liv och glädje som från början funnits där hade troligtvis försvunnit under de senaste åren.

Trots att intrycket jag först fick av honom var stort och hårt fick jag ändå en känsla av att han inte var en av de personerna morfar varnat mig för. Trots sorgen i hans ögon såg jag att han var en människa som jag själv – i grund och botten var han god.

De grå ögonen flackade mellan marken han gick på och lasset med fisk han med tunga steg var på väg mot. Plötsligt blinkade han till, tittade upp och såg rakt på lådan jag darrande satt gömd bakom. Jag såg att han smålog utan glädje och i mitt hjärta slog en volt när jag förstod att han visste att jag var där. Jag tyckte mig se en liten glimt i hans öga innan han öppnade munnen och sa med mörk stämma; ”Du, lillen, kom fram här nu”. ”Jag vet att du är där så det hjälper dig inte alls att låtsas som om du inte är det.” Jag darrade i hela kroppen och värderade snabbt situationen.

Han visste utan tvekan att jag var där vilket betydde att han hade sett mig. Om han visste hur jag såg ut fanns det ingen mening med att försöka fly, han skulle hitta mig på fem minuter. Det skulle bara bli värre för mig. Jag beslutade snabbt vad jag skulle göra och reste mig darrande upp så att mitt huvud avslöjades bakom lådan.

Han såg rakt in i ögonen på mig, och jag tittade bort.

”Hördu, kom med här” sa han, log ett litet leende och sträckte ut handen. Jag gick långsamt fram mot honom, för varje steg kom jag ett steg närmre faran, och ett steg bort från tryggheten. Den lilla gnista av hopp som tänts när jag såg fisklasset var helt släckt nu, tillsammans med den godhet jag sett i mannen när han kom ut från affären.

”Du behöver inte vara rädd, jag kommer inte att skada dig” sa han plötsligt.

”Jag vet att du inte tror mig, men det bästa du kan göra just nu är faktiskt att följa med mig.”

Jag kunde inte göra annat än att göra som han sa. Jag stirrade på mina slitna skor, genomblöta efter att jag omedvetet trampat i en vattenpöl när jag med stapplande steg följde med mannen in i butiken. Dörren stod på vid gavel, och vi kom in i det lilla huset som var hans affär. En stark lukt av fisk omgav det lilla rummet, vars väggar var målade i en halvflagnad mörkgrön färg. Den smala disken hade en skiva av svartmålat trä, och på den låg en tjock bunt med papper och ett antal knivar i olika storlekar. Golvet glittrade av fiskfjäll.

I hörnet fanns en liten dörr som gick till frysrummet. Fiskhandlaren gick runt disken och drog fram en sjaskig pall som han sköt fram mot mig. Själv hoppade han oväntat smidigt upp på disken och satte sig. Sedan fokuserade han blicken på mig och log det där lilla leendet igen.

”Du behöver inte förklara någonting. Jag vet redan precis vad du tänkte göra. Du är inte den första och inte den sista.”

Jag tittade förvånat på honom. Han log.

”Men du vet”, sa han, ”du är inte den enda som har det svårt nuförtiden”.

Jag började långsamt inse vart han ville komma. Men jag var för skamsen för att se honom i ögonen. Istället fortsatte jag att stirra ner på mina blöta skor. ”Jag har det lika dåligt som du just nu” fortsatte han. ”Men jag tror att så länge det finns någon som hoppas finns det hopp”.

Jag tittade upp. Det var precis som jag kände. Utan att jag hann tänka for det ur mig ”Det tror jag också”. ”Så länge det finns någon som på något sätt gör någonting för att hjälpa till finns det hopp”. Han gav mig ett matt leende.

”Och det var precis det du var här för att göra”.

”Ja”.

Han nickade. ”Som jag sa, du är inte den första”. Jag såg ner på mina skor igen, här var det, nu kom det. Nu hängde allt på vad han tyckte. Skulle jag få gå? Skulle han följa med mig hem? Skulle jag bli straffad? Jag borrade in fingernaglarna i händerna. ”Du vet, bakom molnen finns alltid solen” sa han plötsligt, så lågt att jag precis uppfattade det. Jag såg långsamt upp på honom. Han satt och såg ut genom fönstret och såg ut att tänka på något gammalt lyckligt minne.

I det ögonblocket bröt solen fram bakom horisonten. Himlen ljusnade utanför fönstret, fiskhandlarens gråa hud fick färg, och hans ögon lyste. Väggarnas gröna färg fick plötsligt samma nyans som skogen. Dammet dansade i luften och jag kände att knuten i min mage löstes upp. Han vände sig mot mig. ”Vet du vad jag tycker?” ”Jag tycker att du förtjänar lite mat. Ta en fisk där ute och spring så fort du kan hem till din familj. Hälsa från mig när du kommer hem och säg att det är en gåva”.

Jag trodde knappt mina öron. Ändå så behövde jag inte mer än ett ögonblick för att tro honom.

”Tack”, var det enda jag kunde få fram, sedan jag reste mig upp och sprang ut ur butiken.

Jag rusade fram till högen med fisk som låg kvar vid kajen. Mina ögon vandrade över maten, och jag fick snabbt syn på den största som jag skulle kunna bära. Jag kunde inte tro att de var sant. Jag lyfte upp den i famnen och kastade en snabb blick bakåt. Fiskhandlaren stod i dörröppningen och log ett svagt leende. För en sekund blev jag helt stum. Det sista jag skulle komma ihåg av honom var den svaga gnistan av hopp som väckts i hans grå ögon.Jag gav honom en snabb vinkning, men var nära att tappa fisken. Jag tog snabbt ett nytt grepp om den, vände mig om och sprang hela vägen hem utan att se mig om. Precis när jag öppnade dörren kom jag på att jag inte frågat fiskhandlaren om hans namn. Det var något som jag ångrade. Länge.

This entry was posted in Bildberättelser and tagged . Bookmark the permalink.

1 Response to Bildberättelse av Carin

  1. Elvira Lundin says:

    Beundransvärt hur du sätter dig in i ett litet barn, och samtidigt ger det ett så djupt perspektiv. Du skriver väldigt bra som vanligt! =D

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s