Drömmen av Sara och Elvira

Det var en pojke i tonåren som gick ner för en dimmig gata en tidig höstmorgon. Han gick mot centrum, det verkade helt öde. Han gick förbi de välbekanta statyerna som han hade sett så många gånger. Plötsligt stannade han och tänkte att han måste ha inbillat sig, för ett ögonblick hade han trott att det varit en stor spricka i en av statyerna… för säkerhets skull vände han sig om och kollade på den stora statyn. Den stora sprickan han hade sett sträckte sig runt den stora statyn och delade sig i flera grenar upp över ansiktet på statyn. En kort sekund granskade han den men tänkte att det berodde på att den var så gammal. Sakta gick han vidare som om det inte var någon stor grej. Ett täcke av gråa moln hade lagt sig över himlen och gav ifrån sig små mullranden ljud. En dyster stämning hade trängt sig in i Stockholms centrum. Sakta började små vattendroppar falla ner på hans dystra ansikte och det började snart ösa ned kalla piskande regndroppar. Ett stort ljussken lyste upp himlen för några sekunder och det hördes ett dånande brak. Blixten hade slagit ner någonstans i centrum, och kände han sig lite orolig av att det var så nära. Han började småspringa mot torget. Vanligtvis så var torget fullt med försäljare av alla slag. Han sprang mot slottsträdgården han sprang och sprang tills han hade tappat känseln i benen. Men det kändes fel som om någon följde efter honom han vände sig om men såg bara en tom gata. Han fortsatte att springa i sitt desperata försök att hitta en levande varelse. Till slut såg han konstigt nog sin bästa vän Ida stå mitt på gatan med ett tomt ansiktsuttryck. Han stannade och kollade på henne på ett långt avstånd efter hon såg ut som om hon var i någon slags trans. Han började sakta gå fram mot henne och granskade henne noga. Till slut gick han fram till henne och försökte säga något. ’’Ida?’’ Lyckades han äntligen klämma fram ur sig. Han fick inget svar  ’’Ida?’’ sa han lite högre. Hon mumlade lite tyst för sig själv. ’’spring’’ sa hon så tyst att man knappt hörde. ’’va’’ svarade han förvirrat .’’SPRING TOM! NU!’’ skrek hon plötsligt. ’’Va? varför?!’’ svarade tom ännu mer förvirrad ’’SPRING! NU!’’ Skrek hon ännu högre. BIP…BIP…BIIIIIIIIIIIIPP! Han vaknade med ett ryck av ljudet av hans väckarklocka. Kritvit i ansiktet befann han sig plötsligt i sitt rum, han hade haft en hemsk dröm, hans förstora tjocktröja var kall och blöt av svett. ”Tom skynda dig! Du kommer komma för sent till skolan !” Skrek hans mamma. ’’ja’’ ropade Tom tillbaka. Han klädde på sig snabbt och sprang ner för att äta frukost. Sedan åkte han med en skolbuss till skolan som luktade gammal spya. Småspringande sprang han från bussen in i skolan för att hämta sina böcker i sitt skåp. Han sprang till sitt klassrum och ramlade in genom dörröppningen, klockan var fem över nio, han hade kommit för fem minuter för sent. Han smög till sin plats bredvid Ida och satte sig. Hans fröken verkade inte ha märkt att han hade kommit för sent. Som vanligt var det en otroligt långtråkig dag och han var tvungen att ta flera omvägar för att inte möta sina fiender, niorna. Halva dagen hade gått och han gick till lunchen. Maten såg mer motbjudande ut än någonsin. Tillsammans med Ida satte han sig ner i änden av ett långt bord, folk ryggade tillbaka och gjorde grimaser åt honom när de såg honom. Det var svårt att inte känna sig som något äckligt och motbjudande där han satt, och skuldmedvetet kollade han på Ida, hon fick ju också lida för att han var mobbad, men hon tycktes inte ta åt sig. ’’Ska vi göra nåt efter skolan’’ sa Ida. ’’Visst!’’ Sa Tom och åt äcklad färdig sin lunch, som liknade någon sorts dynga. Tom gick tillsammans med Ida över den grusiga skolgården, de hade äntligen haft sin sista lektion och nu var de på väg hem till Tom. Han kastade då och då oroliga blickar på Ida, drömmen hade borrat sig in i hans huvud, han kunde inte få ut den ur sina tankar. ’’Vad är det?’’ Sa Ida besvärat och kollade på honom. ’’Ingenting,’’ sa Tom snabbt. ’’Det var bara…’’ Ida lade frågande huvudet på sned, men Tom sa inget mer till svar. Tom vred om nyckeln och drog ner handtaget till ytterdörren. Ida och han ägnade större delen av dagen till att spela playstation 2 och att äta kakor. Vid sex gick Ida hem, och Tom åt en äcklig middag, fiskgryta.Med tunga ögonlock kröp Tom ner under täcket, imorgon var det lördag och han skulle sova länge. Drömmen hade spolats bort från hans tankar och han somnade nästan på direkten. Nästa dag vaknade han av att solen trängt sig genom hans rullgardiner, sömnigt klädde han på sig och gick ner till köket. ’’Vad får jag till frukost?’’ Sa han och gäspade, till sin förvåning stod ingen frukost framdukad på bordet och inte heller hans mamma eller pappa. Fundersamt gick han in i vardagsrummet, där brukade hans pappa ofta sitta och läsa tidningen, men där var också alldeles tomt. De borde ha sagt något om de hade åkt någonstans, tänkte Tom, men beslutade sig för att ta fram sin frukost själv och anta att hans mamma och pappa snart skulle komma hem.  Efter frukosten gick han ner till Stockholms centrum, hans föräldrar hade fortfarande inte kommit hem. Han tyckte om att kolla på saker som folk hade att sälja. Det var alltid något roligt på gång, så där skulle han knappast känna sig ensam, bara han inte mötte niorna…  Plötsligt kom han in på en dimmig gata, den verkade obehagligt bekant, och drömmen strömmade tillbaka till hans tankar. Han gick ner mot ett öde centrum, han gick ner till centrum och tänkte att även det här måste vara en dröm. Han såg sig omkring, inte en enda människa var där, inte en enda tiggande, irriterande duva… Statyerna, de gröna statyerna stod några meter ifrån honom. Oroligt tittade han upp på dem. Liksom den förra drömmen hade en av dem en stort spricka lika stor och skrämmande som förra gången. Han fortsatte oroligt och kastade oroliga och osäkra blickar över axeln. Han började springa mot slottsträdgården, som också var lika öde. Längre fram i dimman skymtade han konturer av en människa, Ida, tänkte han. Alldeles stel stod Ida och tittade på honom med vidöppna ögon. Hon såg zombielik ut. ’’Ida?’’ Lyckades han äntligen klämma fram ur sig. Han fick inget svar  ’’Ida?’’ sa han lite högre. Hon mumlade lite tyst för sig själv. ’’spring’’ sa hon så tyst att man knappt hörde. ’’va’’ svarade han förvirrat .’’SPRING TOM! NU!’’ skrek hon plötsligt. ’’Va? varför?!’’ svarade tom ännu mer förvirrad ’’SPRING! NU!’’ Skrek hon ännu högre.

UUUHH.. THE END ^^

This entry was posted in Noveller och berättelser and tagged , . Bookmark the permalink.

1 Response to Drömmen av Sara och Elvira

  1. Carin says:

    jag kommer ihåg denhär texten ^^
    den är jättebra!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s