Resa i Jämtland av Elvira

I slutet av september bilade vi iväg från min mormor i Hälsingland till Sylarna i västra Jämtland, precis vid gränsen till Norge. Det var inte Alaska, inte heller Lappland. Resan höjde sig dock ändå över mina förväntningar.

Det var höst hemma, och det var höst där. Ändå så var det som att helt byta årstid när vi med njutande blickar tog del av den vackra naturen och anlände till fjällstationen Storulvsån för att påbörja vår vandring. De gråtornade molnen skymde givetvis den klarblå himlen som vanligt, men det är ju en del av hösten, alltså något man får räkna med. Det var själva landskapet som förvandlade hösten från att vara grå och trist till bland det vackraste man någonsin kan tänka sig.

     Vi började gå direkt efter att ha suttit flera timmar i bilen. I början stannade vi nästan hela tiden, antingen så var det en jacka som skulle på eller av, på grund av det mycket varierande vädret, eller så var det jag som envist insisterade på att dokumentera vartenda fjäll med min kamera ur alla vinklar och ljus.

     Atmosfären var så härligt frisk liksom det klara vattnet som porlade i fjällbäckarna. Växtligheten som prydde marken däruppe utgjorde ett utmärkt samarbete, hela fjällen såg ut att stå i brand, en vacker sådan. Där var låga björkar vars kronor lyste i orange och ris som skiftade mellan eldens olika nyanser.

     Solens strålar som beblandade sig med regnet målade upp en perfekt regnbåge. Vi var så nära den att vi såg den som ett valv, hur den reste sig från marken och hur den även slutade där. I början mötte vi folk mest hela tiden, men ju längre vi hade gått ju färre såg vi. Jag var verkligen förvånad över hur oändligt landskapet verkade vara, bakom varje berg och kulle dök en ytterligare upp och så tycktes det fortsätta i all evighet.

     Andra dagen så låg dimman som en massiv vägg framför oss, sedan sveptes den undan av molnen och sylarnas toppar tog form. Glaciärer och snölegor sträckte sig nedför de steniga ytorna. Vädret tillät dock inte att vi gick upp på Storsylen som vi hade planerat, så tredje dagen nöjde vi oss med två mindre toppar, vars resultat blev att vi fick se ripor.

 Att välja ut en särskild upplevelse är svårt, för allt är så fantastiskt med det nordliga landskapet, men jag väljer renarna. Många tycker väl inte det är mer speciellt än att se kor och hästar beta i hagarna längs landsvägarna, men för mig var de speciella. Dessa djur gick fria, så helt tama kändes de inte, även om renarna är en del av samernas, människans, kultur. Att se dem vandra fritt på fjällen så där obekymrade gav mig intryck av fridfullhet. Jag hade velat ta en ordentlig närbild på dem, men renarna, ett tydligt tecken på deras vilda ursprung, ville inte ha mig för nära.

     Sista (fjärde) dagen återstod de 16 kilometerna tillbaka till fjällstationen Storulvsån, där vi på kvällen firade pappas födelsedag med en trerätters buffé och en liten presentutdelning. På morgonen därefter yrde stora snöflingor utanför fönstret, och fjällen var vita.

Jag förväntade mig nog inte att landskapet skulle vara så vackert, bergstopparna var lägre, men miljön gav mig ändå Alaska vibbar. Vädret var långt ifrån perfekt, men jag såg ett väldigt klokt citat stå klottrat på timmerväggen i raststugan sista dagen, som löd i stil med: ”Den som inte tål regn, storm och dimma väljer att för evigt vandra som en blind turist i vykorten.”

This entry was posted in Reseberättelser. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s