Nellis dagbok uppgift till "En ö i havet" av Carin

Kära Dagbok.

Nu är vi här.

I Sverige.

”Semesterparadiset”.

Det finns inte.

Allt det Steffi berättat i månader, om stränder, vit sand, palmer, glassförsäljare, pool, hotell…

Hon berättade det första gången dendär dagen mamma och pappa berättade att vi skulle behöva åka till Sverige, och vi satt i barnkammaren tillsammans.

Sista gången hon berättade det var på dendär båtresan hit till ön.

Ön jag sitter på nu.

Ingenting av sakerna hon berättade om finns.

Konstigt nog är jag ganska glad ändå.

Om det inte var för att Steffi och jag inte fick bo tillsammans.

Jag har inte sett hur Steffi har det, men det är ganska bra här ändå.

Jag ska bo hos tant Alma, hennes man Sigurd och deras två barn, en pojke och en flicka.

De är yngre än mig, båda två.

Men jag tycker om dem.

Men hur mycket jag än tänker att det nog kommer att bli bra, så finns det en sak jag inte kan släppa.

Som gnager i mig.

Det har gjort det ända sedan vi kom hit.

Steffi ljög för mig.

Eller var det mamma och pappa?

Det var i alla fall delvis Steffi.

Det var ju hon som sa allt det om paradiset, som inte finns.

Men det var mamma och pappa som lovade att vi skulle bo tillsammans.

Hålla ihop, hur det än blev.

Hur ska vi kunna göra det om vi inte träffas?

Fast det är klart, jag antar att vi kommer att träffas.

Lite.

Av de få saker jag förstått när Alma pratat med mig är att jag kommer att träffa Steffi igen.

Hon är inte långt bort.

Tror jag.

 

I alla fall, nu ska jag berätta om ön.

Här finns bara vatten, sten och hus.

Fast husen är inte hus.

Inte som de i Wien i alla fall.

De är bara byggda av trä, målade i pastellfärger, som har flagnat på grund av den saltmättade luften man känner i halsen på hela ön, den går inte att fly från.

Den finns överallt.

Är det såhär hus ska se ut?

Utan alla vackra detaljer som finns på alla hus i Österrike.

Jag har inte sett en enda vacker port, med stort handtag och en sådan fin båge runt.

Är det det som finns på ön som är fel?

Eller är vårt hemland fel?

Jag vet inte.

Jag tycker om ön, det är så annorlunda alltihop, men jag har dendär känslan av att något är fel hela tiden.

Jag vill så gärna att allt ska bli bra.

Jag måste göra det bästa av situationen.

Imorgon när jag träffar Steffi tänker jag låtsas att allt är bra.

Att jag inte längtar hem.

Trots allt har jag bara varit här en dag.

Inte ens det kanske.

Jag vet inte.

Jag vet ingenting just nu känns det som.

Hoppas det blir bra.

Jag tänker möta Steffi imorgon (hoppas jag att det blir) med ett leende på läpparna.

Hon ska inte få se något.

Som sagt, jag är ju ändå glad.

Men det känns ändå fel.

Så fel.

Men jag vet ju inte, hon kanske har det värre än jag.

Egentligen har jag det ju inte dåligt.

Jag vet inte vad jag klagar på.

Jag tänker i alla fall inte låta Steffi oroa sig över mig.

Hon har det nog tillräckligt jobbigt som det är.

Jag har inget att klaga på.

Inget att vara rädd för.

Ett halvår på sin höjd, sa pappa.

Det finns alltid hopp.

Bakom molnen finns alltid solen.

Jag klarar det.

Allt kommer att bli bra.

Allt.

 

Nelli

 

En ö i havet av Annika Thor

This entry was posted in Noveller och berättelser and tagged . Bookmark the permalink.

1 Response to Nellis dagbok uppgift till "En ö i havet" av Carin

  1. Markus says:

    Oj vilken lång text men den är jättebra 😀

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s