Bildberättelse av Klara

Bild från Skolverket; Språkutveckling TexthäfteDet började som en helt vanlig dag. Jag skulle ju bara åka och hälsa på mamma. Tänk att det skulle bli så fel.

Jag satt i den där hemska bussen, den var så äcklig! Och jag var tvungen att sitta där i fem timmar till! Det var allt jag tänkte på. Men plötsligt, utan förvarning, började bussen sladda! Det gick så otroligt långsamt, de där sekunderna innan smällen, men till sist kom det, PANG! Jag hörde alla skriken, jag tänkte på de små barnen, de måste vara vettskrämda. Precis som jag var. Det gjorde så ont när jag slog huvudet i stolen framför mig. Jag kände mig yr. Och det blev svart och helt tyst. Men jag var inte död, vore jag död skulle det inte ha gjort så ont. Men vad gör man egentligen när man ligger där, på golvet i en kraschad buss? Tänker igenom sitt liv? Försöker komma ut? Väntar på att bli räddad, eller dö, vilket som nu kommer först. Jag valde det sista alternativet.

Det kändes som om det tog en evighet innan sirenerna hördes, där långt borta. Men det tog nog egentligen inte så lång tid. Men det var en sådan lättnad, att höra det där ljudet som jag annars brukar tycka är så obehagligt, ett ljud för andras olycka. Sen hördes ett ljud som jag aldrig hade hört förut, jag förstod senare att det var ljudet som hörs när man skär igenom plåt. Jag hörde det första ropet: ”hör du mig?”. Men han pratade inte mig, jag låg längre in i bussen. Det hördes fler rop, men ingen kom till mig. Hade de inte sett mig? ”Hallå” sa jag, men det blev bara en viskning. Men det gav resultat. För bara en liten stund senare kom en brandman fram till mig. Han sa ingenting, han lyfte bara upp mig. Jag blev yr när han lyfte upp mig, men jag har aldrig känt mig så säker och så lättad i hela mitt liv. Det värsta var över. Det första jag tänkte på när vi kom ut ur bussen var hur ljust det var. Så fort vi kom ut rusade det fram två ambulansmän som genast tog mig till en ambulans och började undersöka mig. När de sprang med mig till ambulansen så såg jag en sak, en sak jag hoppas att jag aldrig behöver se igen. Blodig snö, brandmän hjälpte de som var mindre sårade upp för backen och bort från olycksplatsen, och sen fanns det de som ingen längre kunde hjälpa.

Nu i efterhand när jag tänker på vad som hände så är det, så klart, fortfarande det mest skrämmande som hänt mig, någonsin. Men jag lärde mig också något på det. Jag är nästan inte rädd för någonting längre. Men När jag låg där i den där ambulansen den där decemberdagen, då ångrade jag att jag satt mig på den där bussen, den där äckliga bussen. Jag ångrade det hela tiden jag låg där på sjukhuset med ett brutet ben, nyckelben, hjärnskakning och ett oändligt antal sår. Men jag lärde mig en sak till den där dagen. Sympati. För de som dog den dagen, de kommer aldrig tillbaka.

This entry was posted in Bildberättelser and tagged . Bookmark the permalink.

1 Response to Bildberättelse av Klara

  1. Carin says:

    du gör jättebra avslutningar klara!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s